tisdag 21 november 2017

#deadline


Nu kommer uppropet från min bransch, som jag och tusentals andra kvinnliga journalister skrivit under. Det är stort det som händer just nu. En revolution.

Lyssna till exempel här när min kompis Emma berättar i P1 om sina erfarenheter från en stor svensk redaktion.

#deadline

måndag 6 november 2017

Palalalalalma

Sen var det dags för nästa resa: Palma med jobbet. Så otroligt lylligt att ha en arbetsgivare som tycker att "götta sig på Mallis tre dagar" är en go grej att bjuda 80 anställda på. För det var en jädrans go grej att åka på en tisdag-torsdag en vanlig vecka i oktober. Det vill jag lova.

Flygdebaclen bara fortsatte dock, det är som att jag och flyg är en jinxad kombo 2017. Straffet för att en unnar sig att flyga trots att det är så hemskt för miljön, kanske. Den här gången var vår första flight försenad, men vi hann precis lagom till anslutningsflyget i Dusseldorf. Som då också visade sig vara försenat, och sedan helt inställt. Då blev vi ombokade till dagen därpå, men eftersom vi redan som det var hade så lite tid i Palma köpte min chef då nya biljetter till oss till en flight senare samma kväll (vi var sju som åkte från Göteborgskontoret). När vi precis betalat de 10 000 kronorna sa personalen vid incheckningen att planet var överbokat, och att vi hade fått plats 20-26 på reservlistan. De hade alltså sålt biljetter till oss som inte fanns. Vi kunde trots det inte få pengarna tillbaka, fem minuter efter köpet.

Här nånstans kickade min ge aldrig någonsin upp-egenskap igång å det grövsta, så jag tillbringade hela eftermiddagen med att stå vid olika diskar och tjata på olika flygplatsmänniskor. Mina kollegor följde efter i en lojal svans och undrade nog när jag skulle ge upp. Men det ligger bara inte för mig att ge upp i det läget, och speciellt inte när häng vid medelhavet hägrar. Så vi gick till gaten trots att flera olika personer hade sagt till oss att det var "absolut noll procents chans" att vi skulle komma med. Och till slut hade så många andra på den där reservlistan gett upp, och gatepersonalen blivit så engagerade i att hjälpa oss, att v i  k o m  m e d, trots att de bara släppte på tio reserver. Alla sju av oss kom med, men inte kvinnan som reste ensam och var precis efter oss i kön. Väldigt mycket tur för oss alltså. Det är svårt att återge lyckan men här hade vi alltså kastats mellan hopp och förtvivlan en hel dag, och insåg till sist att vi inte skulle missa Palma helt, bara bli ganska många timmar sena. Mina kollegor pussade mina kinder blöta i euforin och jag fick känna mig lite som en hjälte. Älskar när aldrig ge sig ger utdelning (vilket det ju nästan alltid gör).

Sen var vi i Palma! I en dag, eftersom vi missat dag ett av de två vi skulle ha på plats. Men vi hann i alla fall äta gott två kvällar, hänga vid en pool, åka på vinprovning på en vingård och ha världens härligaste eftermiddag på en strand med kristallklart vatten och sån där guldgul eftermiddagssol som gör att allt ser ut som en reklamfilm. Kändes nästan overkligt.

Sen åkte vi hem, och vid mellanlandningen i Köpenhamn tänkte jag att den här hemresan nog går enligt plan ändå. Det gjorde den inte. Flighten Kph - Gbg var: inställd. Orkar inte ens kommentera hur orimligt detta är. Kom hem sent på kvällen istället för tidig eftermiddag och ja, jag har börjat skicka krav på ersättning till alla berörda flygbolag, de är några stycken by now. (Tack snälla ni som tipsade om att man kan kräva ersättning, jag hade dock redan upptäckt den här härliga EU-paragraf 261/2004 som tur var. Räknade ut för några veckor sedan att flygbolagen är skyldiga mig och min lilla familj över 40 papp (!) om vi får alla ersättningar som vi har rätt till, för försenade flyg bara den här sommaren och hösten. Så knäppt. Jag har skickat in det som behövs, återstår att se vad de faktiskt kommer att betala ut...)


torsdag 2 november 2017

Their big fat spanish wedding

Det var en hel del som talade emot att vi skulle komma iväg till Spanien när våra vänner Ted och Mania gifte sig i Toledo i slutet av september. Först blev vårt hemreseflyg inställt, vilket vi fick veta på förhand. Jag lade fem timmar på att komma fram till flygbolagets chatservice och eftersom det såklart inte fanns fler avgångar till Göteborg den dag vi skulle åka lyckades jag få ombokat biljetterna till en annan destination: Vilnius, Litauen. Köpte nya flygbiljetter Litauen-Göteborg. Drygt men okej.

Sen var det oklart om mina föräldrar skulle kunna passa Nils som planerat, eftersom pappa fick göra ett extraingrepp efter sin knäoperation han gjort i början av hösten. Vi skulle åka på torsdagen, och på söndagen gav mamma slutgiltigt besked: det skulle funka. Gött! Följande natt vaknade vi av att Nils fått höstblåsor. Såg nu verkligen den där resan flyga ut genom fönstret när vi låg och blåste och blåste på hans stackars varma händer på natten. Dagen därpå var han dock helt opåverkad och efter det hade han inte ont alls av blåsorna. Ingen feber, inget kli, inget ont. Otroligt! Vi fick upp hoppet om resan igen.

And theeeeeen...fick jag hög feber. Det var nu två dagar kvar till avfärd. Mådde sjukt dåligt faktiskt. Vägrade hur som helst ge upp hoppet, och på morgonen för avfärd vaknade jag feberfri. Förstår ni lyckan? Snacka om mirakelkänsla! Jag hade nog åkt ändå, men det var ju rätt skönt att slippa en heldags resande med feber.

Spanien var toppen på alla vis. Det var magiskt att få hänga på hotell en långhelg med Axel och en massa vänner, äta svingod mat, gå runt i den otroligt vackra gamla stadskärnan i Toledo och inte minst: få sol och pool. Njöt enormt. Axel och mitt ex Johan visste ju redan innan att de gillar varann, men här fick de verkligen maxa sitt gemensamma intresse: lek i vatten. De var oskiljaktiga. Fint.

Själva vigseln lämnade inte ett öga torrt. Johan var vigselförrättare (på låtsas, för Ted och Mania hade smyggift sig i Göteborg någon månad tidigare av praktiska skäl), Manias syster höll det mest välformulerade tal jag hört (ville spela in det för att sno alla snygga formuleringar) och vi satt med utsikt över hela staden. Sen kom det en aldrig sinande ström av tapas och dryck innan middagen. Spanjorers grej vid bröllop verkar vara överflöd av mat. Inte oss emot.

Det var magiska dagar på plats. Hemresan blev dock en go repris av sommarens Italien-flygresor: det vill säga inkluderade försenat flyg, missad anslutning och ofrivillig hotellövernattning. Den här gången hade vi biljetter med ett riktigt skitbolag (Ryanair), som snabbt deklarerade att de tog på sig noll ansvar för förseningen. För att komma hem till Göteborg DAGEN EFTER planerat, fick vi alltså köpa helt nya flygbiljetter. (Igen, det hade vi som sagt redan gjort en gång.) De kostade 8000 spänn. Det var: inte kul. Behöver väl inte säga detta, men inte heller denna flight var i tid.

Nils hade det hur bra som helst med mormor och var inte ett dugg bekymrad över vår extranatt borta, men de här två föräldrarna som satt fast i Vilnius och inte kom hem till sin lilla unge? Ganska förfärade.
Har väl aldrig varit med fantastiskt att göra något än att hämta honom på förskolan den måndagen.

Såhär gött var det i alla fall att vara på bröllo i Toledo! Tycker att fler ska gifta sig på roliga platser, för det är ju ljuvligt att få vara med. Och i efterhand var det såklart värt allt strul och skit, även om det känns lite orimligt att prislappen för oss för deras bröllop landade en ganska bra bit över 20 000. Jaja.

Det jag kommer bära med mig i minnet är följande:


onsdag 1 november 2017

En första november

Var i Kalmar i helgen och hälsade på Sofia. Så jädra fint det är med bästisar ändå, när man kan komma instövlandes en sen fredagskväll och sedan nästan bara ligga i en soffa och äta godis tillsammans hela helgen. Vi var på en loppis också, och satte upp en hylla i S kök. Ett kök hon renoverat från grunden, typ själv, kommer aldrig sluta imponeras av den kvinnan. Herregud.
Saknade absolutely nothing but vår tredjedel N som inte var med den här gången.

Hemsk hemsk (nåja) sak som hände på tåget förresten: En kvinna i sätet framför mitt tvångskonverserade sin bordsgranne, som råkade nämna att hon var musiker. Kvinna nummer ett sa då att hon skrivit sin första låt dagen innan, och spelat in den på mobilen. Och: "Kan inte du lyssna på den och säga vad du tycker?". Sen satte hon på med ljud så att hela tågvagnen hörde. Så mycket diskant, evighetslång låt. Tippar på att samtliga passagerare skruvade obekvämt på sig den stunden. Huu.

Nu har jag två ensamkvällar framför mig eftersom Axel och Nils åkt till Bergsvik, pga höstlov. Jag och våra vänner Wiman-Weimanns (bästa namnkombon) följer efter på fredag. Ska försöka hinna blogga ikapp som Jenny så fint påminde mig om nyligen. Det är DAGS! Ni får leva med att det kommer några inlägg av typen "saker som hände för en månad sedan" här nu.

En sak som hände alldeles nyss var att Nils var bjuden på Halloweendisco på förskolan och var urpeppad i minst en vecka ("jag bjuden på fest idag!"). Att han var lite för rädd för sin spökdräkt för att våga ta på sig den när det väl var dags bekom honom inte, lyckan var gjord ändå. Gröna popcorn och rosa mjölk liksom! Och hans förskolebästis Y var utklädd till spindelmannen, hon hade varit väldigt tuff lät det som.
Det är ju något väldigt, väldigt rörande med när ens unge liksom har egna happenings i sitt liv. Egna nya kompisar och saker att berätta om. Lilla stora unge.

söndag 22 oktober 2017

Me too, and everyone I know

När #metoo-hashtaggen briserade tänkte jag först att jag trots allt måste ha "haft tur ändå", har liksom inte varit med om något som "traumatiserat mig" (sjuk måttstock att ha för övrigt, för att något ska få räknas). Sen började jag tänka lite och kom på så jädra många exempel på grejer män sagt och gjort genom åren som inte varit okej. Som min 60-årige hyresvärd som höhö:ade fram "det var ju synd att det inte fanns en kamera på den telefonen då" när jag ursäktade att jag hade missat hans två samtal med att jag varit i duschen. Fräscht. En medelålders man som bytte till min och min kompis dorm på ett hostel i Durban när vi hade checkat in (och meddelade oss detta med ett läskigt flin), mannen på en annan resa som tog fram sitt kön när jag frågade var toaletten låg. Alla killar som tjatat om att få en kyss eller om att man ska hänga med dem hem, trots att de redan fått ett nej, eller min kompis som tog tag i mitt huvud och försökte kyssa mig på en sommarfest och sen blev så ångerfull när jag fräste ifrån att jag fick trösta honom en lång stund och bara "det är lugnt, glöm det nu". Och så vidare, och så vidare. Känner ingen kvinna som inte har tusen sådana här exempel. Somliga mycket värre.

Har i alla fall känt en sån pepp över metoo-rörelsen och att den spridits som en löpeld världen över, en sån explosion av vittnesmål och kraft och synliggörande. Häftigt!

Har – också – blivit helt förfärad över en del reaktioner från både män och kvinnor i diverse kommentarsfält. Som känt sig manade att påpeka att alla män inte våldtar eller sextrakasserar. Till er: ingen har påstått att alla män gör det. Inte en enda person påstår detta. Att påpeka det har därmed noll relevans. Men det vore klädsamt om ni istället för att oroa er för detta påstådda generaliserande (som alltså inte ens pågår) kunde bli lite förfärade över att höra att sexuella trakasserier i olika former, från män, är något alla kvinnor, och icke-binära, och transpersoner, och även män, tvingas stå ut med i en vanvettig utsträckning. Det vore klädsamt om det fick er att reagera. Om du inte känner att det handlar om dig - toppen! Men det är verkligen inte det den här veckan handlar om.
Plus: en av poängerna med hela grejen är att det handlar om så himla många fler män än många sannolikt trott. De som kränker är både de där vanliga doucharna, men också helt vanliga killar som kanske inte menar ont men som inte lärt sig var gränserna går för att vi lever i ett patriarkat.

Och när vi ändå håller på: ni som snackar om att vi nu inte får "förta glädjen med flirtande" (ja jag tittar bland andra på dig Erik Hörstadius): Det är verkligen inte svårt att flirta utan att kränka andra. Det är väldigt lätt och har du problem med att se skillnaden mellan att visa intresse och att gå över gränsen bör du verkligen fördjupa dig lite i detta innan du vandrar vidare genom livet.
Tips på vägen: Du kan visa det där intresset på tusen vettiga sätt, till exempel genom att söka ögonkontakt eller genom att börja prata med personen på ett rimligt/trevligt sätt. Om du inte får ett positivt gensvar, om personen ignorerar dig eller uttrycker sitt ointresse - fatta grejen, och respektera det. Varsågod för lektion i helt vanlig mänsklighet.

Illustration av Louise Winblad,
@hejhejvardag, blogg.amelia.se/hejhejvardag
(- spana in detta geni om du missat!)

söndag 15 oktober 2017

Tre helger i september

September var faktiskt ganska kämpig, jag har varit rejält förkyld sedan början av augusti (!) och i september var jag mest...trött? Men på helgerna när allt var ledigt och härligt hade vi några riktiga guldkornsutflykter. Det är tur att september finns så att en får uppleva lite av en sån där ljuvlig höst innan slaskperioden kastar sig över en och stannar hela vintern.

I alla fall. En helg åkte vi till en skog i Lindome för att plocka svamp med Axels bror med familj. Det är ju världens svampår och vi lyckades fylla en korg med trattisar samtidigt som vi jonglerade ungar och hund. Stannade för att göra upp en eld och grilla lite korv, men vi hittade ingen eldstad så det fick bli rätt på backen vid några granar. Med tanke på hur mycket det regnat lately var det ju inga större problem. När vi promenerade vidare hittade vi dock såklart två grillplatser ungefär 50 meter ifrån platsen vi stannat på.


En annan helg utforskade jag, Nils och Axel skogen som ligger nära oss, längs med havet. Den var så sjukt mycket större än jag har fattat, vilket gjorde mig urglad. Här trodde jag att vi valt bort skog men fått hav, och så visar det sig att vi fått båda!? Vi gick runt i timmar och hittade massor av svamp, både trattisar och gulkantareller. Nils hittade ett par vantar. Så käkade vi picknicklunch och drack varm choklad ("vill gärna ha varmigla tack") på klipporna ovanför havet. Ja, det var ett guldögonblick den här hösten faktiskt. Det var det.


En helg åkte vi med min kollega Andrea och hennes familj till Strömma Farmlodge som hade Farmers market. Innan vi kom fram till Tvååker där det ligger föll regnet i så strida strömmar att hela Strömma höll på att flyta bort. Men vi trotsade leran och dikena som blivit forsar och fikade medan det regnade klart. Sen fick vi en jättefin eftermiddag. Nils och Lo som är nästan jämngamla fann varann till hundra procent och vägrade släppa varandras händer. Det hela var extremt gulligt. Och Los lillebror Alvar var bara några veckor gammal, också extremt gullig.
Jag och Axel lyckades också köpa den fantastiska postern "vinyl guy" som vi suktat länge efter, av formgivarna som gjort den som var där och sålde (JennyoJens). De hade specialpris på sin största storlek. Kostade ändå tusen spänn, men det får det vara värt.

tisdag 10 oktober 2017

Roy.

Alltså detta svar? (Från Roy Andersson).

(Bilden snodd från Sara Kadefors facebook, förlåt Sara.)
Så mycket det manliga geniet som får fritt talrum här. Vad är ens ett diktpoem? (En diktdikt?) Det är såklart helt okej att gilla sina egna produktioner, men hur kan en film som är "helt utan röd tråd eller story" vara så inihelvete magisk att skaparen själv blir helt mållös när han tittar på den? Bara undrar. Blir inte såld på idén om den här filmen, det blir jag inte. 

måndag 9 oktober 2017

Ett litet inflik bara

Alltså, jag lever och har hälsan (nåja nästan åtminstone, angående det sista), men har tydligen blivit sämst på att skriva här. Tänker nog ta tag i det snart, men det kommer kanske gå en vecka till innan det händer. Då vill jag i alla fall berätta om ett fint bröllop i Spanien, en extremt ofrivillig övernattning i Litauen, en briljant dag i skogen, en mardrömsnatt med höstblåsor och lite annat smått och gott. Och antagligen om en jobbresa till Palma också, men den har inte hänt än. Den händer i morgon.

Hur som, livet som pågår en september, helt enkelt. Fast nu har det ju visst blivit oktober också. Aja.

Illustrerar med en bild på Nils och hans polare Folke som vi hängde hos i helgen. Barn som klätt ut sig ändå va? Rätt göllit.

söndag 3 september 2017

Kommentarssvar

Fick en kommentar på förra inlägget som löd såhär:

"Förstår faktiskt inte problemet med rubriksättningen när en ser till kontexten. För mig är det ett liknande uttryck som "curiosity killed the cat", det vill säga det beskriver en person vars egenskaper ledde denne till en så pass farlig situation att det krävde hennes liv."

Fattar såklart hur du menar, men ska försöka förklara igen!

Svaret finns lite i din egen fråga faktiskt. Du skriver ju: "...vars egenskaper ledde denne till en så pass farlig situation att...". Jag tycker det hade varit rimligare (om än kanske inte perfekt) att sätta en sådan rubrik som DN gjorde om det exempelvis hade handlat om en journalist som rapporterade från fronten i Syrien. Att befinna sig mitt i en eldstrid är ju per definition farligt, och det skulle då kunna betraktas som att en journalist kalkylerat med den (uppenbara) risken och bedömt att "viljan att berätta" vägt tyngst.
Du beskriver det som att Kim Walls egenskaper/vilja ledde henne till just en sådan "farlig situation". Och det är det här som är grejen: att stämma träff för att intervjua en till synes reko man, uppmärksammad och respekterad, borde ju inte vara en farlig situation! Det borde inte vara en situation där en behöver kalkylera om risk. Det går såklart ALDRIG att veta vad enskilda individer kan ta sig till, men i det här fallet finns det ju ett strukturellt problem: nämligen mäns våld mot kvinnor.
Och det är väl det här som är den springande punkten för alla oss som reagerat mot rubrikvalet: att en sådan rubrik liksom "ger efter" för faktumet att det är farligt för en kvinna att ensam träffa en okänd man. För en intervju eller i ett annat sammanhang. Som om mäns benägenhet att utföra våld mot kvinnor (eller män) vore något statiskt och opåverkbart, och att Kim Walls journalistiska vilja så att säga "drev henne mot fällan", att det var den delen i hela skeendet som var det som gick att påverka.

Att lägga fokus där (på hur hon själv försatte sig i den farliga situationen) tar också lite skulden från det mördaren misstänks ha gjort: det vill säga valt att döda henne. Rubriken antyder att det skedde för att hon "hamnade" i den farliga situationen, inte för att mannen valde att ta livet av henne (om det nu är vad som skett osv).
För det är ju det som borde lyftas upp varje gång en sån här sak händer, om vi ska kunna närma oss ett samhälle där det inte gör det. Vad är det som händer, varför händer det och vad kan vi göra åt det? Självklart finns det saker att göra!

Jag förstår helt hur du menar med curiosity killed the cat, och också hur rubriksättaren tänkte när hen skrev. Men det går ju att diskutera ordvalen ändå, även om uppsåtet varit det allra bästa! (DN-redaktionen verkar ju själva ha reagerat på samma sätt, eftersom de ändrade rubriken redan till den andra upplagan. Då stod det istället "Kim Wall levde för att berätta", eller något liknande – nästan motsatta betydelsen alltså. Ett bättre val.)

Hoppas det blev tydligare hur jag tänkte kring detta, och tack för din kommentar!

PS. Om ni som kommenterar anonymt gör det för att ni inte vill att jag ska veta vilka ni är kan jag såklart leva med det, men om inte; skriv gärna namn. Det är roligare att veta vem jag pratar med :)

tisdag 29 augusti 2017

Ordvalens betydelse

DN satte idag rubriken "Viljan att berätta blev hennes död" på ettan, till en artikel om Kim Wall.

Nej DN. Nu vet vi inte exakt vad som hände ännu, men om Kim Wall blev mördad av en man, vilket polisen ju misstänker, så var det mannens våld som blev hennes död. Om det var en olycka som den misstänkte själv hävdar, var det olyckan som blev hennes död. Men hennes vilja att berätta, eller hennes journalistiska driv, var inte det som dödade henne.

Självklart förstår jag hur den som satt rubriken menade. Men det spelar faktiskt roll hur vi väljer att uttrycka oss, för det handlar om var vi lägger skulden. En kvinna som våldtas av en man har inte orsakat våldtäkten genom att vara klädd på ett visst sätt, eller agera på ett visst sätt. Våldtäkten orsakas av mannen som våldtar. Punkt. På samma sätt orsakas alla mord av den/dem som mördar, aldrig av offret eller offrets egenskaper.

Genom att skriva att "viljan att berätta blev hennes död" normaliserar vi mäns strukturella våld mot kvinnor, låter det vara något vi måste räkna med kan hända, något statiskt, och som kan undvikas eller inte beroende på val vi gör. Eller beroende på tur och otur. Vad vi istället borde göra är att peka på våldet som något oacceptabelt, varje gång det inträffar, och prata om hur vi får bukt med det.

Berätta gärna om Kim Walls vilja att berätta, exempelvis genom att länka till den här sajten där några av hennes reportage finns samlade. Men hävda inte att den där viljan dödade henne.

tisdag 22 augusti 2017

P

Det låg en världskarta under mitt skrivbord när jag jobbade på GP Utland. En jättestor i fina pastelliga färger. Den låg liksom hälften under mitt och hälften under min chefs skrivbord, de stod mitt emot varann, och jag tänkte att den nog var bortglömd och att ingen ville ha den. "Johodu, den ska jag ta med hem och hänga upp hemma när jag går i pension" sa han när jag hade tagit mod till mig och frågat om jag inte kunde få den.
Jag förstod aldrig varför han inte bara tog hem den direkt, men det kanske var för att han ändå jobbade jämt? Jämt var han där på redaktionen. På helgen hade vi bara bemanning av en person på utland, men chefen kom alltid in en timme eller två ändå. Kunde inte låta bli. Han visste nästan allt om nästan allt, ni vet sådär old school-uppslagsverkslik som bara människor som vuxit upp utan Google kan bli? Vi pratade ofta om Nicaragua som var bådas favoritland och från första dagen lät han mig skriva om precis vad jag ville, precis vad just jag tyckte var viktigt att ta upp just då. Av allt som händer i hela världen. Jag älskade det, och av det lärde jag mig enormt mycket. Jag fick fria händer och mycket uppmuntran. Jag minns vad han sa till mig första dagen, i hissen på väg upp till våning fem: "Välkommen till journalistiskens rolls roys". Det var hans sätt att tala men blev också en sanning: för mig har utrikesjournalistiken alltid varit rolls roys.

P var en speciell chef och person. Han kunde vara bufflig och ibland lite gubbig på så vis att han utan att tänka på det själv, förmodar jag, kunde få det att låta som att ens idéer ursprungligen kom från honom själv. Men han var alltid, alltid varm, och uppriktigt intresserad av sin omgivning. En gång sa han till mig och min kollega Sigrid att han "inte kunde förstå hur vi kunde gilla att äta medhavd köttfärssås i plastlåda", liksom utan att reflektera över att det kanske inte är en sak man säger till sina kollegor när man själv varit chef i 30 år och tjänar dubbelt så mycket som de. Själv åt han inte lunch, men gärna en kanelbulle eller en glass. Rökte för mycket. Var klok som en bok. Månade om ens framtid. Jag kände alltid att han hade mig lite under sina vingar, och jag tyckte mycket om honom.

P blev 70 år. Förra veckan dog han, av lungcancer. En diagnos han tydligen haft i tre år, nästan precis lika länge som han varit pensionär. Och det känns ju förbannat sorgligt.

Jag hoppas i alla fall att han satte upp den där världskarta hemma de sista åren och att han kände yes, jag såg världen. Jag gjorde det jag kunde för den.

söndag 20 augusti 2017

Back to vardag


Det är rent otroligt hur trött man kan vara efter en hel sommar av ledigt. Är helt slut just nu. Har också fått en konstig sensommarförkylning som inte blev bättre av några timmar i ösregn på WoW förra helgen. Och den här helgen har jag och Nils varit hemma själva eftersom A är på svensexa i dagarna tre. Är således ännu mer slut nu, men det ska väl repa sig.

Bra grej: Nils älskar sin nya förskola! Vi hade gått förbi utanför innan och när det väl var dags var han så pepp att vi knappt behövde vara med alls. Han pratar mycket om sina nya kompisar och ringde också mina föräldrar och berättade att han varit "HELT HELV" på förskolan. Jättestolt.

Igår plockade vi rabarber att frysa in. Det var skoj! Sen bråkade vi i en halvtimme om att Nils tyckte att jag förstörde hans lunchpannkaka eftersom jag hade gjort en rulle av den. Han ville hellre äta uppifrån och ner, alltså sylten först. Helst medelst tunga: "jag vill slickla sylten!". Vilket han fick, men då var den var ju redan "förstörd" och ingen annan pannkaka var lika bra som den). Tålamod schmålamod.
Idag har vi gått BB-marschen och protesterat mot kaoset i förlossningsvården. Blir helt galen av att tänka på hur nedprioriterad denna del av vården är. Det måste gå att hitta en bättre fördelning av resurser än att kvinnor ska vara rädda att behöva föda i bilen för att de inte får plats på förlossningsklinikerna. Förihelvete.

Fick förresten en liten aha-upplevelse när Jenny skrev att hon tvingades lägga sig tidigt några kvällar på grund av feber och efter det kände sig back on track orkesmässigt. Att jag är trött nu kan ju till exempel hänga ihop med att jag lagt mig klockan två båda kvällarna Axel varit borta och gått upp med Nils 6.30. Det är inte en omöjlig teori. Och i så fall är det ju lätt att råda bot på! (Dock: det finns ju så mycket annat en vill hinna med än att sova. Mitt eviga gissel, detta, och ja, jag vet att jag tjötat om det förr. Men ändå: så svårt.)

Mvh Pigg på kvällen_84.