Nils, 16 månader

(Skrev detta för några veckor sedan men glömde posta det då. Eller hade inget wifi rättare sagt.)

Nils, Nobi, Puppy, Smulan, Räkan, älskade barn. Nu har du blivit 16 månader och är närmare att vara en ettochetthalvtåring än en ettåring! Så stor! Det är sommar och vi har långledigt, när jag skriver detta är det kväll och jag sitter på altanen i Bexet, månen glittrar i vattnet, du och alla andra sover. Det här är den bästa plats jag vet.

Vi har en sån himla fin sommar. Midsommar firade vi här i Bexet, med Folke och Björn och Malin. Mormor och morfar var här också och dansade runt midsommarstången med dig, mormor hade gjort en fin krans till dig och du lät den till min stora förvåning sitta kvar på huvudet! Du ville bada och hoppa rakt ner i vattnet hela, hela tiden. Ropade ”dooda, dooda!” och grät av avund när någon annan badade medan du var tvungen att sitta kvar på altanen och äta frukost.
Några dagar senare åkte vi till Portugal. Det var din tredje utlandsresa (den första var weekenden i Köpenhamn i höstas, den andra Trysil i vintras). Det gick toppen att flyga, vi hade preppat med böcker, leksaker och russin och allt vi kunde komma på och du charmade alla utom tanten framför oss som suckade och blängde varje gång du pep till det minsta. Jag ville nästan att du skulle börja skrika bara för att reta henne.

Vi hyrde ett hus utanför Tavira på Algarvekusten ihop med Ted och Mania. Första natten sov vi dock på ett hotell nära flygplatsen. Där blev du helt besatt av hotellrums-telefonen, tryckte på alla knappar och sa hej hej i luren och låtsasringde till folk. Tror aldrig du ens sett en telefon som inte är en mobil tidigare. Det slutade med att du vägrade släppa den och fick somna med den i famnen.

Vi hade det jättefint i Portugal. Du fick bada i poolen och havet, och det älskar du ju. Poolen mer än havet – det var som att du blev lite rädd nästan för att havet och vågorna var så stora. Men när vi var på stranden hade du just varit sjuk ett par dagar och var inte riktigt dig själv ännu. Det var tredagarsfeber visade det sig, som kom en dag när vi hade åkt iväg på roadtrip längs kusten. Du blev alldeles ynklig i värmen, satt i våra knän och bara tittade. Sån typisk timing! Men du repade dig snart igen. Tror det var allra mest jobbigt för Axel, han blir så himla orolig för dig så fort du inte äter ordentligt som du brukar.

I slutet av resan sa vi hejdå till Ted och Mania och tog tåget till Lissabon bara vi tre. Där hade vi hyrt en helt fantastisk lägenhet med tre dubbeldörrar ut till en smal balkong med utsikt över slottet, taknockarna och havet. Den låg på högsta våningen, kanske sjätte?, utan hiss, med en superdupersmal trappa upp som vi fick bära dig och vagnen upp- och nerför flera gånger om dagen. (Jag hittade den på Airbnb och tänkte ”Skit samma, det ordnar sig! Den utsikten ska vi ha!”)
Vi älskade Lissabon, så vackert. Alla färgglada husfasader och mönstrade kakelplattor, det disiga ljuset, kullarna och de smala gränderna. Vi bara gick omkring hela dagarna. På kvällarna sov du och vi satt och läste och åt ost och drack vin på balkongen. Alla portugisiska tanter blev kära i dig, de busade med dig, du tjöt av skratt och viftade med dina långa ögonfransar. Vi firade både Axels och min födelsedag där och sedan flög vi hemåt igen.

Resten av sommaren har vi varit i Bergsvik och här i Bexet, två veckor på varje ställe. Vi badar och plockar blåbär och hallon och du har fått åka båt för första gången på båda ställena. Du har ett gemensamt ord för mormor, morfar, farmor och farfar: BOPPA. Det säger du om alla de fyra, och aldrig om någon annan. Ibland tar du våra mobiler (eller en fjärrkontroll eller något annat som ser ut som en mobil) och säger ”boppa, hej hej”. Då ringer vi till någon av dem och så pratar ni i telefonen, eller med Facetime så att du kan se dem samtidigt. Du älskar det! Du lyssnar i luren och berättar tusen obegripliga saker som svar.

Det största just nu är att du har lärt dig att gå, det gör dig väldigt lycklig märker vi. Så mycket frustration som försvann ur din lilla kropp när du äntligen vågade släppa taget om våra pekfingrar och gå själv! De första stegen tog du innan vi åkte till Portugal (någon vecka innan din femtonmånadersdag, här hemma i vardagsrummet) och nu har du fått ordentlig kläm på det och kryper ingenting längre. Du snarare springer! Och du har plötsligt blivit så himla artig. Du säger alltid tack tack när du får något, och ropar glatt HEJ till alla med en liten vink. När någon säger hejdå gör du först en slängpuss, sen vinkar du med handen och sen jättestort med hela armen när personen är längre bort. Mitt lilla gryn. Du har jättelångt lockigt hår som hänger ner i ögonen (vi måste verkligen ta och klippa dig snart) och du är alldeles solbrun på armarna trots att vi smörjer dig med 50 hela tiden. Du pratar en massa och kan till exempel de flesta djurläten, förutom att du av någon anledning fått för dig att alla fåglar och hästar säger BA-BA-BA (och kossan säger BU, men det är ju sedan gammalt).

Snart kommer du att uppleva saker utan oss, för i mitten av augusti ska du börja på förskolan. Det blir spännande, både för dig och för oss. Min känsla är att du kommer älska det, hoppas hoppas hoppas.