torsdag 30 april 2015

Remade

Senaste pysslet: vadderade vagnvimplar. Axel såg sådana på stan så idén är inte min, men visst blev det gulligt? Sydde dem av tyger från två gamla skjortor min pappa skulle slänga, en tröja mamma sytt för längesen men som blivit missfärgad på ena sidan, och en blommig stuvbit jag köpte i Antwerpen när jag och Linn var där. Älskar när grejer jag sparat på för att de "kan vara bra att ha" faktiskt kommer till användning, ofta blir det ju bara liggande och tar upp plats i någon garderob.

onsdag 29 april 2015

Den lates kreativitet

Sover fram inredningsidéer.
Är just nu - tydligen - väldigt sugen på att piffa hemmet utan att behöva lägga ner någon effort. Inatt drömde jag nämligen att jag först hittade en sån där plywoodbräda med klämma på i källaren, så att jag slapp gå och köpa en. (Ni vet en sån som det är snyggt att hänga upp prints med, som väggkalendern jag nämnde att jag blivit besatt av). Sen upptäckte jag även att vår ena vardagsrumsvägg inte var gjord av betong utan av något anslagstavle-material, så att jag slapp skruva i den för att kunna sätta upp printet. Slutligen visade det sig att hela den andra väggen var gjord av Ikea Malm-byråer, så att vi plötsligt hade svinmycket förvaring. Vi hade bara inte sett det förrän nu.

Joråsåatte. Kreativ lösning från den late: "Allt finns redan. Allt är redan klart". Smidigt.

tisdag 28 april 2015

Första x tre

Första veckorna hemma började jag visst på flera blogginlägg som jag sedan inte hann göra klart. Gissar att det är så livet med barn är, svårt att hitta oceaner av sammanhängande tid att greja på liksom. Men nu har jag buntat ihop alla utkast här istället - en hel drös "första gången"-händelser. Det är ganska mycket som händer för första gången när man är nyfödd.

Första promenaden tog vi första dagen vi var hemma från BB. Vi gick till Slottsskogen med vagnen och Elsa och det kändes lite som ett äventyr. Minns att det var urskönt att röra på sig men att det kändes som att mina organ liksom gled omkring i magen när vi gick, som om de satt löst. Så känns det tack och lov inte längre.


Första gången vi badade Nils var han nio dagar.  Det var ett bad som efter att Axel måttat bestod av ungefär 50 procent vatten och 50 procent babyolja. Halt och härligt, tyckte Lillnille. Han sträckte på sina långa ben och stornjöt. Efter badet passade han på att både kissa och bajsa i sin fina badrock. Hehe.


Första kompisdejten* var med Gunnar Wiman Weimann. Jag och Johanna, hans mamma, avled nästan av gull när våra avkommor fick ligga bredvid varann på soffan. Här har vi gått med varsin mage hela vintern och äntligen sitter vi nu här med magarnas innehåll!


Roligt var förresten, apropå att jag och Johanna ju litegrann är samma person (vilket jag ju skrivit om tidigare), att även våra förlossningar blev i det närmaste identiska. Båda började med att vattnet gick, och vi hade båda fem-sex timmar av aktivt förlossningsarbete. Båda badade i två timmar, blev sedan undersökta av en skrattade barnmorska som konstaterade att det redan var krystläge. Rätt likt får man säga! Så sjukt ändå!?

Hur som helst, Gunnar och hans föräldrar är inte de enda som hälsat på de här veckorna. Massa folk har varit här – allt fikabröd vi fyllde frysen med pre birth har kommit väl till pass om man säger så. Det är något alldeles särskilt att se sina vänner tillsammans med ens unge, så fint att veta att de kommer lära känna varandra. Nils, förutom våra föräldrar och syskon har du redan träffat alla de här:

Sofia (som kom hem från Kalmar och överraskade! Jag började gråta.)
Nicole, Martin och Ella
Johanna, Erik och Gunnar
Björn och Malin och magen
Karin, Anders och Emmy
Sara, Johan, Klara och Linnea
Terese
Sofia, Andreas och Harry
Filip och Sussie
Andrea
Shef
Ted och Mania
Christian 
Mark och Jimmy
Kerstin och Milla
Erik och Malin
och säkert några till som jag råkar glömma nu

Du känner väl inte så många än men det är många som känner dig!


(* Ella var faktiskt här allra först, men fick hålla sig på avstånd pga förkylning.)

måndag 27 april 2015

På rad

Theodor, Olivia, Tilda, Charlie/Alexandra, Ture och Nils
Fem vakna och en liten sömntuta! (Från gårdagens träff med föräldragruppen från mvc. Sist vi sågs var det fullt av stora magar, den här gången fullt av barn.)

lördag 25 april 2015

Artifact Uprising

Jag gillar ju papper väldigt mycket. Papper och allt annat som man kan köpa i pappershandlar. Nu upptäckte jag precis att ett instagramkonto jag hittat, med knäppt snygga bilder, tillhör en webbbutik: Artifact Uprising. Med så himla fina papperssaker i. Som väggkalendern nedan som jag just nu blivit helt besatt av. Kan inte sluta tänka på den. Vill beställa den och nästan allt annat de säljer.

Min fråga: sitter ni på tips om fler sådana här fantastiska webbshopar? Hit me!

(AU: Sorry I stole your pictures but I did it to promote you!)

fredag 24 april 2015

Nils en månad


Hej älskade barn!

Idag fyller du en månad. Tiden har gått så fort fort fort, och samtidigt känns det som att du alltid funnits. Nu är det ju så självklart att du är här, att du finns, att du är vår lille son.

Du är världens gulligaste unge. Du är så söt att det bubblar små kolsyrebubblor i hjärtat på mig varje gång jag ser dig (och det är ju rätt ofta får man säga, eftersom vi umgås dygnet runt). Du sover mycket och när du är vaken ser du dig nyfiket omkring med en intensiv blick. Du vänder dig om för att spana in dina favoriter: fönster, lampor och bokhyllor. När du tittar mig eller din pappa i ögonen smälter vi – den kärleken alltså. Stor som ett helt hav.

Du har skitgulliga ljud för dig också. Ibland piper du till som en liten fågelunge i sömnen. När du vill äta rör du vid läpparna med tungan, så det är lätt att upptäcka att du är hungrig. Det är du väldigt ofta. Ibland vill du inte ens äta när du ligger vid tutten, du vill bara snutta lite och somna där, med halva ansiktet inmosat mot mig.

Enmånadsmänniskor som du kan ju nästan ingenting, men ändå så himla mycket. Vi blir fascinerade av allt du gör. Titta nu gapar han så gulligt, titta nu håller han i min tröja, titta nu gäspar han! Så låter vi här hemma hela tiden. Titta titta titta. Och när du ler, hjälp så vacker du är då. Du log redan dag ett och vi tänkte herregud vilket A-barn vi gjort, han kan redan le! Sen läste vi att det tar några veckor innan de medvetna leendena kommer. Men det är hemskt gulligt även när du ler av misstag. 

Allting går som smort med dig, du gör det lätt för oss. På natten äter du klockan tre och sex, den rutinen lade du dig till med från början. TACK för det, så himla praktiskt! Du är nästan aldrig ledsen, och när du är det går det över snabbt. Hoppas det där håller i sig. (Tänk om det gör det!) På kvällarna tycker du om att ligga på rygg på din pappas bröst i soffan. Du får alltid samsas om plats med Elsa, hon är jättekär i dig och vill vara nära nära hela tiden, kanske tror hon att du är hennes lilla valp. 

Det är otroligt att tänka på att du är min son, att jag är din mamma! Din mamma! Nils min fina lilla unge, dig kommer jag att älska i hela mitt liv.

Du igår, när du log och gjorde tummen upp!

torsdag 23 april 2015

Blått och rosa

Den här veckan har jag mest umgåtts med vänner och deras bebisar; Nicole & Ella, Johanna & Gunnar, Kerstin & Milla. Och idag kommer mamma hit och hänger med mig och mini. Alltså det här ljuvliga vädret får gärna vara forever and ever, och så vore det fint om körsbärsträden aldrig slutar blomma. (Vågar inte ens kolla yr-appen för om sämre väder är på väg vill jag leva i ovisshet så länge det går).

måndag 20 april 2015

En måndag i april

Måndag på Landsvägsgatan: Fruktsallad och bokläsning. (Kolla hur Eleanor & Park-omslaget råkar matcha våra lakan! Fin bok, för övrigt.) Och apropå fruktsallad. För några veckor sedan satt jag och skrev sent en kväll på kontoret, hade en deadline och hade mölat i mig en stor påse godis. Då kom en person förbi och sa typ såhär: Å äter du godis? Jag tycker att man brukar bli så sockerstinn då, jag brukar försöka ta en frukt istället. Herregud, den präktigheten. Frukt är inte godis. Det är galet gott, men det är inte godis. (Förutom möjligen om man gör en sås av sirap och lime att hälla över, som vi tänkt göra ikväll.)

Hur som helst, idag fyller min mamma år och ikväll ska hon firas – hurra hurra. Så nu ska jag och Nils dra ner på stan och köpa present.

söndag 19 april 2015

UG om Stampen

Någon som sett det senaste Uppdrag granskning? Det handlar ju om Stampenkoncernen som äger en massa tidningar i Västsverige, däribland GP som ju precis som resten av Stampen befinner sig i en djup ekonomisk kris just nu. På GP är det sparasparaspara som gäller, arvodena till frilansarna har inte ökat de senaste åren (de har inte ens stagnerat utan till och med minskat). Utlandsredaktionen finns i princip inte kvar och precis hur många journalister som helst har slutat på tidningen under de år som jag jobbat där från och till (sedan 2009). Många av de fastanställda har fått avgångsvederlag i utbyte mot att sluta eftersom tidningen inte har råd att ha kvar sina reportrar.

Samtidigt har ägarna, istället för att försöka förbättra sin produkt och anpassa sig till nya förutsättningar, plockat ut 235 miljoner kronor i aktieutdelningar mellan 2005 och 2013. Därtill har de betalat ut stora bonusar till ledningen. Och Stampens ordförande har haft en månadslön på 490.000 kronor. Fyrahundranittiotusen. I månaden.

Ja, man blir ju lite upprörd när man tänker på det. "Lite".

Måste säga att det känns rätt skönt att:
1. Vara frilans och därmed styra sitt eget öde, och
2. Vara föräldraledig och under överskådlig tid kunna skita i det där. (Och istället njuta av v-å-r-e-n som kastat sig över stan! Den här helgen och dess väder får MVG).

fredag 17 april 2015

Premiärveckan

Axel började ju jobba i måndags så den här veckan har jag, Nils och Elsa hängt själva. Det har gått fint! Har fått en hel del ny livsvisdom, till exempel det här:
  • Det går att bajsa och amma samtidigt. (Gäller både barnet och modern). 
  • Det är rättså knivigt att tråckla både barnvagn och hund in och ut genom dörrar, speciellt om hunden försöker vara skitnära vagnen hela tiden. 
  • Det går att ha både barn och hund i knät samtidigt. 
  • Nappar och golv har något magnetiskt band mellan sig, som gör att napparna hela tiden dras till golvet. (Enda logiska förklaringen.)
Sovmorgon hela veckan lång, yey!

torsdag 16 april 2015

BB


Vi kom till BB sent på kvällen efter att Nils hade kommit. Det är inte självklart att papporna får sova över eftersom det inte alltid finns egna rum till alla, men jag hade meddelat barnmorskorna redan på förlossningen att vi verkligen ville att Axel skulle få stanna. Min unge ska minsann få vara med båda sina föräldrar de första dygnen, tyckte jag. Och det fick han! Det kändes så otroligt lyxigt att kliva in i vårt rum, att få vara där i lugn och ro med den lilla bebisen. Hans vagn med plastbaljan stod redan framme och vi bäddade åt honom med mjuka filtar på min säng, mellan mig och väggen.

Jag kände mig nästan aldrig trött de första dygnen, det var som att adrenalinpåslaget aldrig tog slut. Var mörbultad men pigg. När Nils och Axel båda däckade den där första kvällen låg jag vaken i mörkret och tittade på plutten intill mig. Så liten. Så perfekt. På morgonen låg jag och lyssnade på när Axel bytte på Nils och pratade med honom om livet.

Att bara ta oss till matsalen för frukost på morgonen kändes som ett litet äventyr. Axel bäddade så fint i baljan och paxade alla blöjbyten eftersom jag ju matade. Amningen förresten - den funkade! Hade verkligen räknat med att det skulle strula och/eller göra jätteont, men magiskt nog funkade det nästan på en gång. Och än så länge inga såriga nipples. Så skönt.

Jag misstänker att förkortningen BB egentligen inte alls står för barnbördshus utan för bebisbubbla, för så är det ju verkligen. Charmigheten på själva BB lämnar ju en hel del att önska – Axels "säng" var till exempel en stenhård nedfällbar brits, maten överkokt och saknade kryddor (och smak) – och ändå är det ju så himla mysigt att hasa omkring i de där korridorerna med den lilla plastbaljan. Varje gång någon pratade om eller med Nils blev Axel blev rörd. Nämen där ligger lilla du! sa en barnmorska när vi passerade och vips blev Axel blank i ögonen. Och när Nils blev ledsen under den obligatoriska läkarundersökningen, för första gången i sitt två dagar långa liv, fick Axel gå och sätta sig för att det gjorde så ont i hjärtat. Jag kände likadant, ville sno tillbaka honom från läkaren och smita tillbaka in på vårt rum igen, vår lilla borg. Där vi bara maratonmyste med vår unge och levde på allt vårt medhavda godis och en och annan yoghurt. Fina dagar.


Min familj kom och hälsade på! Kommer aldrig glömma känslan när vi närmade oss glasdörrarna på BB och mamma, pappa och Anders stod där utanför. Det fanns konstigt nog inget besöksrum, man fick ta emot sina besökare i det kala utrymmet mellan avdelningsdörrarna och hissen, där det stod några stolar och bord. Det funkade det med, och Nils gjorde stor succé, förstås.


Sista natten sov Axel hemma med Elsa, och jag och Nils sov själva på BB. Vi pratade i telefon flera gånger under kvällen, Axel ringde och sa att han saknade oss och att det var jättekonstigt att komma ut i den verkliga verkligheten. Han berättade att alla människor bara går omkring som om ingenting hänt, det känns helt sjukt, för hela världen har ju förändrats.

Hela världen har förändrats!

På morgonen kom han upp till oss igen och den eftermiddagen åkte vi hem alla tre. Nils fick på sig en tröja som min mamma stickade till mig när jag låg i hennes mage. Den är fantastiskt fin och passade perfekt, trots att den är miniminiliten och nästan alla kläder är för stora än så länge. Pappa kom och hämtade oss med världens största fång av väldoftande tulpaner, och nu fick jag också känna på den overkliga känslan av att komma ut i den riktiga världen igen. Den nya världen.

Strax innan avfärd från BB. 

tisdag 14 april 2015

Förlossningen

Att föda barn är det konstigaste, härligaste, smärtsammaste och mest fantastiska jag varit med om. Jag har skrivit ner den här (rättså långa!) förlossningsberättelsen för att komma ihåg precis hur det var, varsågoda att läsa om ni orkar och vill :)

Under graviditeten har jag fått lära mig att en förlossning "minsann inte alls är som på film". Folk har sagt ungefär såhär: "Det är verkligen inte så att det börjar med att vattnet går helt utan förvarning, och inte som en störtflod, och det brukar inte gå särskilt snabbt och man brukar inte alls krysta ut barnet liggandes på rygg."

Men alltså, ganska precis så blev förlossningen för vår del!

Det hela började med att vattnet gick sent på kvällen den 23 mars. Axel hade redan somnat, jag hade just läst ut boken om journalisterna som var fångar i Syrien och skulle släcka lampan när jag tänkte var det där möjligen två droppar vatten? Kände efter, och ja, det var det nog. Jag ställde mig upp bredvid sängen och boom så kom resten av vattnet. Jag blev helt fnissig och sa Vi ska nog föda barn nu till Axel, som satte sig upp sömnig och klarvaken på samma gång och stirrade på mig.

Jag duschade och vi ringde sedan till förlossningskoordinatorn, som sa att vi skulle åka på kontroll på Östra mellan klockan åtta och tio följande morgon. Gå nu och lägg er igen. Om värkarna inte skulle komma igång inom tre dygn blir du igångsatt sa hon. Tre dygn, är du g-a-l-e-n? tänkte jag. Vi gick och lade oss och lyckades konstigt nog somna båda två. Jag sov gott till klockan fyra – då satte värkarna igång. De kom prick var tionde minut, och gjorde ont men inte jätteont. Jag fick öva på att andas sådär som vi lärt oss genom en profylaxfilm och tyckte att det gick bättre än väntat. Vad duktig du är mumlade Axel halvt i sömnen och jag minns att jag tänkte att tänk om förlossningsvärkar inte gör mer ont än såhär, då är det ju trots allt helt överkomligt. (HA HA, little did I know, så att säga).

Det här var i alla fall första gången som något gjorde ont under graviditeten. Jag hade ju haft sammandragningar tidigare, men inga förvärkar som känts. Så nu kändes det äntligen som att det var på gång! Mitt under en värk kände jag en varm liten nos gosa in sig vid nacken. Elsa. Kommer aldrig glömma hur hon kom krypandes med tröst, tror hon förstod att jag hade ont. Jag tog en selfie för att föreviga stunden.


Det blev morgon och vi ringde pappa som skulle skjutsa oss och ta hand om Elsa. Sen tog vi det rätt lugnt, ville äta frukost tillsammans i lugn och ro. Axel dukade fram och mitt under nyhetsmorgon upptäckte jag att värkarna plötsligt kom tätare. Tre stycken på sju minuter! Då blev jag lite stressad, ville ju helst undvika att föda i bilen. På väg till sjukhuset lugnade det dock ner sig lite. På kontrollen gjordes ett CTG för att övervaka värkarna och barnets hjärtljud, och så blev jag undersökt. Barnmorskan trodde inte att jag öppnat mig något ännu, och sa att vi nog kunde åka hem och vänta på att det skulle sätta igång "på riktigt". Jag vet ju att det oftast tar längre tid än man tror, att man ofta bara öppnar sig en cm i timmen och så vidare, men hela mitt inre sa att nej vi kan faktiskt inte åka hem för det här drar igång nu! Värkarna gjorde plötsligt mer ont och när barnmorskan såg mig under en värk sa hon att det här ser faktiskt ut som riktiga förlossningsvärkar tycker jag, det är nog bäst att ni får komma in direkt. 

Det var fullt på Östra så vi blev hänvisade till förlossningen på Mölndals sjukhus istället. Pappa kom och hämtade oss igen. Vi väntade på honom utanför Kvinnoklinikens entré och jag hade så himla ont då, vek mig dubbelt när värkarna kom och hängde på Axel. Folk log vänligt och intresserat mot oss och solen gassade från en knallblå himmel. Det var en strålande vacker vårdag.

Vi kom till Mölndal runt halv tolv och där tänkte de först börja om med allt, göra en ny undersökning och ny CTG. Men nu hade jag såpass ont (jag fick en dubbelvärk och kräktes) att barnmorskan som tog emot oss beslutade sig för att skicka in oss på ett rum istället. Du ska ju föda barn idag, det ser jag ju! minns jag att hon sa. Och så kopplade de på CTG:n i vårt rum istället.


Första timmen låg jag mest i någon sorts dvala mellan värkarna. Hade frossa. Sedan frågade Axel personalen om jag fick bada, vi hade ju badkar på rummet. Det var verkligen ett genidrag. Jag låg i badkaret i två timmar och det var så himla himla bra! Axel satt intill och var fantastisk, ju ondare det gjorde desto viktigare blev det att hålla hårt i hans hand värkarna igenom. Han klappade på mig, försökte mata mig med Risifrutti, pratade om roliga saker och fick mig att skratta mitt i ontet. (Till exempel tog han en bild av mig i badkaret där jag ser totalt förvriden ut, den skrattade vi åt länge.)

Efter halva badet fick jag lustgas. Älskade den. Det kändes som att andas i en dyk-regulator, så jag kände mig genast hemma och bekväm med den där masken. Höll den krampaktigt i ena handen och Axels hand i den andra under resten av förlossningen. Efter ungefär två timmars bad kom barnmorskorna som skulle ha hand om oss in och sa hej – en erfaren och en student. De var båda supersuperbra. Raka och tydliga, ingen bullshit. Perfekt. När de såg mig i badet fick jag en till sån där sammankopplad värk (två värkar utan någon paus emellan), följt av en ny kräkning, och då bestämde de att det var dags att undersöka mig igen. Jag klev upp och fick skynda till sängen eftersom värkarna kom jättetätt. Hann krama Axel en kort sekund och andas in hans lukt vid halsgropen och det var ett sånt där ögonblick som satte sig kvar i minnet för alltid. Aldrig känner man väl en större samhörighet än när man tillsammans försöker kämpa fram sitt barn. Det var fint.


När barnmorskan undersökte mig var jag livrädd att hon skulle säga att jag bara öppnat mig några få centimeter, vilket ändå inte hade varit helt osannolikt. Det brukar ju ta tid det där. Känslan var säger hon två centimeter så dör jag. Jag tänkte på vänner som sagt att de kämpat en hel dag och knappt öppnat sig något under den tiden. Men istället började barnmorskan skratta och sa Oj, du är helt öppen! Tio centimeter! Nu kommer det snart en bebis!

Då grät jag av lättnad. Jag blev så sjukt glad. Trodde liksom att vi fortfarande var alldeles i början av förlossningsmaratonet och så insåg vi plötsligt att det bara var någon timme kvar. En fantastisk känsla. Det var ju inte precis världens lättaste grej att krysta ut bebisen sen (årets underdrift), men jag kände ändå att det gick framåt och förstod tack och lov att smärtan någon gång skulle ta slut. Det var så häftigt att märka att kroppen visste precis vad den skulle göra, jag själv hade ju ingen aning. Men kroppen visade automatiskt när den ville börja trycka på istället för att slappna av under värkarna. Jag beordrade barnmorskorna att vara tydliga med när jag skulle krysta och när jag skulle pausa, för att minimera risken för skador, och när de pratade så lågt med varandra att jag inte hörde sa jag att sådär får ni inte göra, jag vill veta vad ni säger. Jag ville ha kontroll.

Axel var ett fantastiskt stöd, jag trodde att man höll i den där handen för att det är mysigt och för att pappan ska få känna sig delaktig, men jag höll i Axels hand för att den var mitt allt i den stunden. För att om jag inte höll i den, så försvann jag ut i en smärtrymd som kändes helt ohanterbar. Men med hans hand (och eh, lustgasen, den ljuvliga lustgasen!) var det ändå möjligt. Eftersom jag hade värkar nästan hela tiden blundade jag också nästan hela tiden, och Axels hand blev något konkret mitt i allt det där blurret, liksom länken till verkligheten på något sätt. Utan honom hade jag aldrig klarat det.

Klockan 16.49 kom bebisen äntligen äntligen äntligen! Det visade sig vara en pojke, lång och smal och med massor av mjukt fint hår på huvudet. Solen strömmade fortfarande in genom fönstren där på elfte våningen och barnmorskorna lade honom direkt på min mage. Efter någon sekund började han skrika så vi förstod att han andades, och sedan blev han alldeles lugn och låg på mitt bröst inlindad i en handduk och tittade på oss. Har aldrig sett något finare i hela mitt liv.


Axel grät och jag grät och barnmorskan hade rörd-tårar i ögonen. Jag blir så bölig när jag ser så lyckliga mammor sa hon ursäktande till sin kollega och det tyckte jag var fint. Jag kände mig som världens lyckligaste mamma.
I den stunden vill man ju gärna att allt ska vara helt över, men där slutar ju dessvärre likheterna med filmförlossningar. I filmerna är det ju alltid färdigt när bebisen väl kommit, ingen himla moderkaka som ska ut, inga stygn som ska sys. I verkligheten kommer man dock inte undan. Jag klarade mig till min enorma lättnad ifrån några värre skador, de sydde några stygn bara för att underlätta återhämtningen. Tyckte det var sådär (det vill säga sjukt obehagligt!) att bli sydd i snippy just då, jag ville ju bara ligga där och titta på min fina fina son och pussa på hans fantastiska pappa.


Vi var kvar i förlossningsrummet några timmar, tills det var mörkt ute. Jag minns inte hur länge för tiden stod liksom stilla. Det var bara jag och Axel och minimänniskan i vår famn och utanför fönstren, långt där nere, pågick världen utan att vi märkte det. Vi åt de klassiska smörgåsarna på silverbrickan som vi blev serverade, och började norpa lite av det enorma lager godis vi hade med oss. (Typ en Icakasse full, som vi tänkt energiboosta med under förlossningen. Hehe.) Det blev aldrig så mycket tid att äta godis på direkt, men det var perfekt att ha det kvar till tiden på BB*!

Jag känner mig himla nöjd med förlossningen, vilken tur vi haft med allt! Kände mig som en superkvinna när den väl var över och var stolt över att jag hade klarat det, trots att man ju inte har något val utan helt enkelt bara måste. Axel, som innan förlossningen tänkt att det kanske skulle vara läskigt, tyckte att det var lätt att hitta sin roll och att det var en jättehäftig upplevelse. Det är verkligen en gemensam insats att föda barn. (Även om han kanske inte fick så mycket gehör när han deklarerade hur ont han hade i ryggen efter att ha stått böjd över mig hela dagen..haha.) Jag tänkte säkert hundra gånger under den dagen på kvinnor världen över som måste föda utan sjukvård och smärtlindring och professionella barnmorskor, kanske helt ensamma, och på hur otroligt det är att de ändå klarar av det. Är enormt tacksam över att ha fått föda barn under förutsättningar där jag aldrig behövde vara det minsta rädd för min egen eller mitt barns säkerhet. Det är verkligen utmanande nog ändå.

Och belöningen sen – makalös – aldrig någonsin har väl något känts mer värt. Allt var mer och större och bättre än jag hade kunnat ana. Hej Nils, du är vår lille plutt och vi kommer älska dig alltid alltid. Så här gick det till när du kom till oss!


* BB får bli ett eget inlägg. 

fredag 10 april 2015

Påsken

Vi var i Bergsvik med Axels familj den här påskhelgen, precis som förra året. Det var vårvarmt och soligt, precis som förra året. Vi badade i havet, precis som förra året. Nä skoja, jag får minsann inte bada än. Men Axel badade flera gånger. Hängde badbyxorna på tork i solen för att sedan borsta frost från dem på morgonen.

Nils är fortfarande glad och from, sover bra och ligger annars i knät och ser sig storögt omkring. Så nyfiken på allt, på människor, bokhyllor och fönster. Elsa vill bara vara nära honom, hon vill inte ens gå ut om han inte ska med. Allra helst vill hon vila huvudet på Nils mage eller vara hans kudde. Men att bara ligga nära går bra det med. Och mitt hjärta smälter ner till en liten våt kärlekspöl.

torsdag 9 april 2015

Hembesöket

Idag hade vi hembesök av barnmorskan från bvc. Hon var snäll och rar men talade ännu långsammare än vår mvc-barnmorska. (Att det ens är möjligt? Varför pratar de inte bara i vanligt samtalstempo?). Hur som helst, när vi tog av Nils blöjan inför vägningen valde han att spexa till stämningen genom att bajsa på väggen (!), som en kanon, för att därefter kissa en rejäl stråle rakt mot bvc-kvinnan. Det var mycket underhållande, tyckte hans föräldrar.

torsdag 2 april 2015

Namnet


Just det, lillen har såklart ett namn också: Nils!

Nils Erik Olle Lagerfors. Vi pratade egentligen bara om namn en enda gång under graviditeten, ganska tidigt. Då kom vi fram till två namn som vi båda gillar jättemycket: Nils och Moa. Sen har det varit "Nils eller Moa" hela tiden.

Alla tre namn är släktnamn på ett eller annat sätt. Nils heter först och främst Nils efter min bror Anders, och också efter morfar (de heter/hette båda Nils i mellannamn). Han heter det också efter min mormors bror Nils, som dog när han bara var fjorton år, prick (på dagen!) femtio år innan jag föddes. När mamma ringde mormor med nyheten om mig stod hon på kyrkogården och satte blommor på sin brors grav. Hon tyckte så mycket om honom och pratade ofta om honom och det känns fint att det nu finns en ny liten Nils. Jag tror att mormor hade blivit glad över det.

Erik kommer från Axels sida. Han själv och hans pappa heter det i mellannamn, och hans storebror heter Erik i förnamn. Jag har dessutom alltid gillat namnet. Känner flera bra Erik:ar.

Olle kommer från Axels morfar, som tyvärr gick bort bara några veckor innan Nils föddes. Sista gången vi träffade honom var ganska nyligen då vi firade hans 90-årsdag. Det var i samband med att han gick bort som vi kom att tänka på namnet Olle och att vi ville ha med det också. Vi funderade lite mellan det och Nils som tilltalsnamn, men sen föll valet på Nils som vi hade tänkt från första början.

Jag tycker det är roligt att namnen har en koppling till släkten, men framför allt tycker vi ju förstås att de är himla fina. Nils har jag alltid tyckt om. Heter man Nils är det omöjligt att vara stygg tänker jag, jag associerar bara namnet med bra egenskaper. Nils låter helt enkelt som en trygg, klok och varm person, tycker ni inte?

onsdag 1 april 2015

Blöjhinken

– Varför går det inte att slänga något i blöjpapperskorgen?
– Kan den vara full?
– Inte redan, väl?

Eh jo det kunde den. Hej gigantisk säck full med blöjor från fem ynka dygn! :)