lördag 30 november 2013

Barn av min tid

Inatt drömde jag att jag och A hittade ett blåbär som var lika stort som en bakpotatis, och att jag höll det i min kupade hand över en färgglad duk samtidigt som jag fotade med iPhonen och försökte få till en go instagrambild. En som verkligen visade hur ENORMT blåbäret var.

Jag lika delar skäms och roas över denna dröm. 

söndag 24 november 2013

Om att be en främling om en frukt

I förmiddags stod jag vid Järntorget och väntade på spårvagnen. Det kom fram en kille, kanske sjutton år, och frågade om jag hade några kronor att avvara. Jag automatsvarade nej tyvärr, jag är ledsen, jag har bara kort. Det var kanske sant, kanske inte, men det spelar liksom ingen roll. Det är så lätt att svara så på ren instinkt för att slippa stå för att man inte vill ge några kronor åt en person som uppenbarligen behöver dem bättre. Killen bad att få ställa en fråga till, och undrade om jag kunde hjälpa honom skaffa ett jobb. Vad som helst, kanske kände jag någon som behövde hjälp med något? Han sa - på bruten men väldigt bra svenska - att hans familj försökte försörja sig men att ingen lyckades få ett arbete. Igen svarade jag att tyvärr, jag kan nog inte hjälpa dig.

Och så ställde han en sista fråga. Kan du tänka dig att köpa en frukt till mig på pressbyrån? Jag är så hungrig.

Jag är så hungrig. Det är ju nästan overkligt att höra de orden här, i ett sådant här sammanhang. Jag köpte två bananer på pressbyrån, de kostade väl fjorton kronor eller så, och tänkte nog att killen skulle ta med sig dem. Men han tackade mig, satte sig på bänken utanför och åt upp båda i ett huj. Tänk att det finns sjuttonåringar i Sverige som blir glada för en banan, för att de inte fått äta. Jag grät inombords och satt helt stel på vagnen på väg därifrån. För det är så sjukt att detta förekommer, varje dag, överallt.

Jag tycker att jag är en person som vet vad jag tycker och hur jag vill agera i de allra flesta situationer, men just den här situationen tycker jag är så otroligt svår. Det är klart att jag kunde ha gjort mer. Jag kunde ha gett honom en hundring, eller tagit ett telefonnummer och lovat att kolla runt bland vänner om det finns någon som kan ge honom ett arbete. Jag kunde ha gjort mer än att köpa två bananer för inga pengar alls. Men det gjorde jag inte. Nyligen gav jag en kvinna som tiggde sjuttio kronor, det jag hade i fickan, men tjugo gånger innan det har jag garanterat sagt tyvärr och vänt mig tillbaka mot den vän jag för tillfället talat med. Vänt den behövande personen ryggen både bildligt och bokstavligt.

Det känns ibland som att det blir fel hur man än gör. Jag har nästan lättare att säga nej helt än att ge någon några kronor, för det är något med det där att slänga till någon några slantar som känns så fruktansvärt. Samtidigt känns det lika fel att ge någon inget alls, eller 200 spänn – för var finns samhällsinstanserna?

Det stör mig att nyhetsrapporteringen ofta handlar om hur vi ska "handskas med alla tiggare", som att deras fattigdom är ett problem för att den stör oss andra. Frågan ställs sällan med perspektivet "hur ska vi hjälpa dem som inte ser någon annan utväg än att tigga?"
Ibland uppkommer rykten om att tiggarna är organiserade i ligor som tjänar jättestora pengar, men det är något folk säger för att motivera sitt agerande då de bara blundar och går förbi. Alla granskningar av detta - åtminstone alla jag har sett – har visat den totala motsatsen. Det är inte ligor som tigger, utan väldigt utsatta människor. Som hamnar längst bort i "dom"-facket i den "vi och dom"-uppdelning vi alla tycks göra.

Och ändå är det så svårt. För hur ska man egentligen göra? Det går att motivera en rad olika förhållningssätt men det är svårt att hitta ett som känns helt rätt, tycker jag. Jag har vänner som säger att de av princip aldrig ger pengar till tiggare, eftersom samhället inte ska grundas på att vanliga människor skänker allmosor på gatan. Och det låter ju vettigt. Jag har vänner som säger att de aldrig ger pengar till tiggare, men gärna till gatumusikanter. Men hur blir det egentligen? Blir det inte lite "dansa för mig så får du en slant"?
Jag har också vänner som alltid ser till att ha kontanter i jackfickan för att kunna ge till dem som behöver. För de allra flesta är det ju pengar de aldrig någonsin kommer att sakna, men som blir användbara för någon annan. Och det låter ju också fint. Man löser inte problemet i stort men hjälper kanske en människa för stunden, och det borde väl vara bättre än ingenting alls.

Utanför Hemköp där jag och A brukar handla sitter alltid en kvinna. Jag brukar säga hej till henne. Jag avskyr när människor helt ignorerar de utsatta, inte låtsas se dem, för det känns så omänskligt. Men vad hjälper det egentligen kvinnan vid mataffären att jag säger hej för att känna mig lite mer medmänsklig inombords? Ingenting alls antagligen.

Jag blir inte klok på det här, men känner mig otillräcklig och ledsen. Och jag vill hemskt gärna höra era tankar och funderingar! Hur gör ni?

torsdag 21 november 2013

Re:Public

Vet ni vad? Det har hänt en väldigt skojig grej. Jag har fått jobb som redaktör för det fantastiska samhällsmagasinet Re:Public! Det drivs på ideell basis av ett gäng eldsjälar (journalister, fotografer och allmänt engagerade människor) och nu har jag fått den stora äran att vara en av dem. Är mycket glad, stolt och förväntansfull över detta!

Förutom att Re:Public skapar viktig och angelägen journalistik är den också den tveklöst snyggaste tidning jag vet. Jag bli lite lycklig varje gång jag håller ett exemplar i min hand. Eller som DN recenserat: "Bättre och fräckare än det mesta". Och nu ska jag få vara med och GÖRA DEN.

Hej så länge, jag ska bara så och smälla av lite av pepp.


"Re: public är en ung och vass reportagetidning i mötet mellan samhälle och kultur, Sverige och världen. Istället för att publicera krönikor och essäer fokuserar vi på det dokumentära berättandet. Vi letar alltid efter perspektiven och historierna utanför nyhetsströmmen. Det är en journalistik som är både svår och dyr att producera eftersom det kräver tid, närvarande på plats och en ifrågasättande blick. 

Fotografiet har en särskild plats i Re:public. Vi är en av få tidningar i Sverige som konsekvent satsar på dokumentära bildreportage. Vi månar inte bara om de ämnen som är viktiga att berätta, utan också hur de berättas och av vem. Många av våra grävande reportage har plockats upp och spridits via andra medier efter att de publicerats i Re:public – ett exempel är debatten om Reva, ett ord som inte fanns i gemene mans medvetande förrän Re:public uppmärksammade polisens nya metoder att effektivisera arbetet med att avvisa papperslösa under hösten 2012."
(från www.tidningenrepublic.se)

måndag 18 november 2013

#smärreinvasionpåkontoret

Man trodde ju att alla bananflugor hade dött såhär i mitten av november. Det har de inte. 

fredag 15 november 2013

Jag hjärta internet

Ibland finns det ingen hejd på förträffligheten i att ha en blogg. Jag skrev ju häromdagen om bokprojektet jag och Erik dragit igång. Inte så detaljerat, inte ens vad boken ska handla om. Ändå fick jag mindre än två dygn senare ett mail av A, som brukar läsa den här bloggen. A jobbar för ett förlag, visar det sig, och skriver att hon blev jätteglad över att vi vill göra bok och att hon redan pitchat oss/projektet för sin chef genom att visa länkar till reportage vi gjort tidigare. En chef som svarat att hen vill titta på vårt material när det finns material att titta på.

(!!)

Såklart kan man inte ropa hej, eller viska hej, eller ens tänka hej än, osv osv osv. Men ändå. Det finns en förlagsmänniska som sagt sig villig att kika på vårt material. Och det tack vare ett litet inlägg här på bloggen. Vilken grej det är ändå!

Lite voltaren och en wirre på det?

Det här med att jag haft nackspärr sedan I LÖRDAGS MORSE. Ej okej faktiskt. 

onsdag 13 november 2013

Boken

Och plötsligt en vanlig dag i november gör vi det, jag och Erik, min fotografkollega och vän. Vi sätter igång med ett bokprojekt. Ett bokprojekt. Jag myser av bara ordet, drömmer, tänker på hur det ska bli att hålla den färdiga produkten i handen och känna lukten av nytryckt papper. Dra handen över sidorna och känna att det här har vi gjort, det här har allt arbete landat i. Om två år eller vad det kan ta, jag antar att det tar jättelångtid att göra en bok. 

Men en bok ska det bli hur som helst. En samling reportage och bilder om ett intressant och angeläget ämne, som kräver massor av research och ganska många vändor till destinationer i fjärran länder. En reportagebok av det slag jag alltid drömt om att göra. 

Förutom att spika ämne bland ett par intressanta förslag vi haft uppe, och löst börja planera ett upplägg, har vi också redan haft ett möte som nästan helt gått ut på att titta på snygga böcker och drömma om hur vår ska se ut. Rent fysiskt alltså. Om den ska ha hård pärm eller mjuk, vara i pocketstorlek eller stort coffetableformat eller kanske i någon innovativ form som ett tjockt inbundet magasin med matta blad. Hur pappret ska vara, blankt eller matt och hur tjockt, och hur vi ska lösa det så att bilderna får tala mest i vissa reportage och texten i andra. Hur långa texterna får vara, hur många bilder, vilken typ. Vilken ordning. När man gör en egen bok får man bestämma allt själva. Tror vi i alla fall. 

Och nu har vi börjat.