I lördags var det Göteborgsvarvsdag och A ville springa men fick inte ledigt från jobbet. Så han bestämde sig för att kuta varvet innan alla andra, klockan sex på morgonen. Och jag bestämde mig för att hänga på och vara vattenflaskhållare och peppare, en cykelburen sådan (tack och lov).
Vi knallade upp till Slottsskogen från Haga i ottan och solen sken så som den bara gör i gryningen i en park i en stad. Sådär gul och dimmig. Påskliljorna hade nästan vissnat och någon hade haft krig med dem under natten så rabatten såg ut som en smärre massaker, men ändå var Slottsskogen bländande vacker. En ekorre satt och åt på en glasstrut, det var kanske årets gulligaste syn. Vi fotade med iPhonesen på avstånd för att inte skrämmas. Och sedan sprang A och jag hejade och cyklade och berättade anekdoter och langade vattenflaskor och plötsligt hade han sprungit sina 21,1 på en timme och trettiotre minuter och det är ju löjligt bra. Det är ju verkligen absurt att det går att springa så fort. Efter fick han en påse av mig med juice och kexchoklad och dextrosol för det har jag hört att man får om man springer på riktigt, men dextrosolen hade ramlat ut längs vägen.
Finaste grejen var när A tvärbromsade mitt i nedförsbacken efter Älvsborgsbron, sprang tillbaka upp och rev ner en affish från ett träd. Någon hade skrivit något rasistiskt och satt upp det där för att alla 60.000 löpare senare på dagen skulle se. Nu såg ingen det, tack vare A. För att det var viktigare att riva ner den än att få en 20 sekunder bättre tid, trots all superseriös träning och målsättning och allt. Mycket bra prioriterat.
Vi knallade upp till Slottsskogen från Haga i ottan och solen sken så som den bara gör i gryningen i en park i en stad. Sådär gul och dimmig. Påskliljorna hade nästan vissnat och någon hade haft krig med dem under natten så rabatten såg ut som en smärre massaker, men ändå var Slottsskogen bländande vacker. En ekorre satt och åt på en glasstrut, det var kanske årets gulligaste syn. Vi fotade med iPhonesen på avstånd för att inte skrämmas. Och sedan sprang A och jag hejade och cyklade och berättade anekdoter och langade vattenflaskor och plötsligt hade han sprungit sina 21,1 på en timme och trettiotre minuter och det är ju löjligt bra. Det är ju verkligen absurt att det går att springa så fort. Efter fick han en påse av mig med juice och kexchoklad och dextrosol för det har jag hört att man får om man springer på riktigt, men dextrosolen hade ramlat ut längs vägen.
Finaste grejen var när A tvärbromsade mitt i nedförsbacken efter Älvsborgsbron, sprang tillbaka upp och rev ner en affish från ett träd. Någon hade skrivit något rasistiskt och satt upp det där för att alla 60.000 löpare senare på dagen skulle se. Nu såg ingen det, tack vare A. För att det var viktigare att riva ner den än att få en 20 sekunder bättre tid, trots all superseriös träning och målsättning och allt. Mycket bra prioriterat.
4 kommentarer:
Alltså vad fin han verkar!!! (Sjuk tid förresten)
Han låter bra, den där A! Jag var också där, eftersom P skulle springa. Han hade tränat alldeles för dåligt och det var ju galet varmt, ändå fick han en tid under två timmar. Det tyckte jag var tillräckligt imponerande, tills jag läste det här, haha.
Vilken bra kille du har hittat!
Lite sent svar, men
Ann: Det är han!
Jojjo: Haha! Under två timmar är skitbra tycker jag. En och en halv är ju bara galet.
Annika: Ja. Verkligen :)
Skicka en kommentar