måndag 31 december 2012

Gott nytt på donken.

Årets sista dag, hur fort går det egentligen? Jag och S har avslutat 2012 med några fina dagar här i Stockholm, vi har slappat och shoppat en väldans massa på rean - och för en gångs skull kläder det faktiskt var rea på och inte bara allt nytt fint som butikerna så lägligt plockar fram. Och så har vi slappat och lagat oss själva goda middagar. Och käkat stora mängder chips och mintchoklad. Lite som det brukar vara när vi hänger med andra ord.

Själva nyårsfirandet har vi varit spontana med, kanske lite väl spontana i ärlighetens namn, haha. Igår morse bestämde vi oss för att stanna i Stockholm i alla fall. Nu överväger vi att käka kvällens middag på McDonalds. Kan bli en riktig succé! Sen ska vi dansa. Det blir nog riktigt bra det här.

Gott nytt år på er alla!
Må 2013 bli riktigt briljant och härligare än 2012.

fredag 28 december 2012

Dagens snyltigaste kund c'est moi.

Hur länge är okej att hänga kvar i bästa fåtöljen på ett fik om man druckit en (1) chailatte och ätit en (1) lunch under tiden? Är sex timmar okej? Hoppas, för det är jag uppe i snart.

(Kom till Sthlm med tiotåget och Sofia slutar jobbet halv fem...)

torsdag 27 december 2012

Julen

Julen var fin, lugn och skön, som en jul ska vara. Vi åt, umgicks och tog det mycket lugnt. Anders hade gjort världens finaste fotobok till Linnea i julklapp. Jag var besatt av att måla naglarna med lager på lager av ett tjusigt guldglittrigt nagellack. Och mamma fick en iPhone! Det var på tiden faktiskt, hennes förra telefon hade ungefär "färgskärm" som coolaste attribut.
Pappa som alltid brukar fixa några specialare till julbordet hade i år köpt "Julmumma", som var som ett öl, fast ändå inte ett öl, utan mer en kardemummadoftande och -smakande dryck. Den var fin! Smakade kanelbulle.
Vi åt löjligt mycket julgodis och när vi gläfsade i oss ur en stor skål med skumtomtar bekände Linnea att hon en gång när hon var liten matat sitt marsvin med en sådan. "Och dagen efter var han död! Detta har jag aldrig berättat för någon...". Vi skrattade ganska mycket åt detta, döden till trots, för det lät så väldigt kul. Att hon misstagsmördat sitt marsvin med en skumtomte liksom. Inte alla som gjort.

Det var min första jul på tretton år utan någon someone special. Men det gick visst bra det med. Hela familjen är ju en someone special förstås. D var förresten med oss ett par timmar på julafton, åt jullunch och bytte julklappar.
Och sen åkte vi till Bexet som vanligt på juldagen och träffade släkten, satt i stugan och spelade spel och åt godis och gick promenader och eldade i öppna spisen. Och vips var julen slut. 




söndag 23 december 2012

Mätt

Jag tycker mycket om julgodis, att baka det och att äta det. Igår bakade jag och Sofia och våra mammor femton olika sorter. För att komma ihåg till nästa år (samt för att jag gillar att lista saker) kommer här hela listan på Årets julbak 2012:

Dajm
Mandelknäck
Lakritsknäck
Rostade salta nötter i choklad
Chokladdoppade mandelmassabollar med cashewnötter
Apelsinchokladtryffel
Mintchokladtryffel
Vit chokladtryffel med apelsin
Chokladpuffar
Snickerskaka
Pistagekola
Polkaknäck
Rostade mandlar
Vit choklad med turkisk peppar
Marsipan med Cointreau  

Egypten

Den kunde inte ha kommit lägligare, den där charterveckan i Egypten som jag och mina två bästa vänner just kom hem ifrån. Knäppt nog så gjorde S och hennes kille M slut ganska precis samtidigt som mig och D, och även om det såklart är vidrigt att se sin bästa vän ha det jobbigt så är det ju ändå nån sorts galet bra tajming att våra hjärtan gått sönder samtidigt när de nu ändå var tvungna att gå sönder. Det var också himla smidigt upplagt att vi hade bokat in en resa ihop bara vi tre bara några veckor efter att det lilla kaoset utbröt. Hurra för det alltså.

Detta var årets första ordentliga ledighet för mig och herregud vad jag behövde det. Vi hade på förhand bestämt att vi bara skulle slappa, umgås och ha det bra hela tiden, inte flänga runt och göra massa saker hit och dit som man brukar. Och det var helt fantastiskt. Jag läste ut första pocketboken redan på planet ner (sträckläste från första sidan till sista utan paus, tror inte det någonsin hänt förut) och resten av veckan fortsatte i samma anda. Vi bodde på Hilton Waterfalls med all inclusive och de svåraste besluten vi tvingades fatta var om vi orkade träna en stund efter poolhänget före middagen eller om vi inte orkade det. Skönt liv!

Vi snorklade och såg en massa roliga fiskar. Vi slappade vid poolen. Vi skrattade väldigt mycket och grät bara en aning. Vi åt sjukt god mat (och till vår stora lycka behövde man inte äta hela tiden på den där stora buffén med lysrör och ryska turister i horder. Det fanns nämligen även en ljuvlig liten takbar och restaurang där man satt på randiga trasmattor på marken med utsikt över havet och med natthimlen och färgglada glödlampor som fond. Där kunde man äta smarriga arabiska röror, röka vattenpipa och beställa alla öl och drinkar man kände för - hej all inclusive liksom! - och där hängde vi ungefär alla kvällar. Det var utomordentligt fint).
Vi hittade också en utomhusbio där man kunde ligga i hängmattor under stjärnhimlen och glo på film, så det gjorde vi. Och så läste vi böcker och pratade pratade pratade. Hängde lite med ett gött gäng från Småland. Åt glass. Och sa "det här måste vi göra oftare" nån gång i timmen.

Alltså dessa två människor, vilken livlina det är att ha sådana vänner. Och lyx att få umgås alla tre en hel vecka i sträck, det har inte hänt sedan urminnes tider. Jag har rest på flera korta och långa resor med både Sofia och Nicole genom åren, men vi insåg när vi räknade efter att det gått elva (!) år sedan vi var iväg på en tripp tillsammans alla tre. Något av en skandal faktiskt.

Nu kommer det i alla fall aldrig aldrig mer gå elva år mellan gångerna, det är jag helt säker på. Nästa tripp blir en helg på Öland redan i januari, i Sofias föräldrars sommarhus. Känns ganska lagom länge att vänta några veckor bara.


(Och som vanligt är inte S med på bilderna pga fotofobi, om någon undrar.)

torsdag 20 december 2012

Om den här hösten

Jag har gått och dragit lite på det här inlägget eftersom det är så svårt att veta vad jag ska skriva. Och hur. När något jobbigt händer är det plötsligt svårare att avgöra vad som lämpar sig på en blogg och vad som känns för privat för att dela med sig av. Men nu gör jag ett försök i alla fall.

Jag och David har haft en tung höst, och för några veckor sedan bestämde vi oss för att göra slut. Det var jag som drog upp det hela till ytan och ville att vi skulle ta tag i oss själva lite, men i slutändan, när jag var beredd att kämpa och såg olika möjliga vägar för oss att ta oss fram på så gjorde inte D det längre. Och vi blev nog ganska chockade över det båda två egentligen, men sådär är ju livet ibland. Det är så himla lätt att ta varann för givna när allt har känts så fullkomligt självklart hela vägen tidigare.

Att bestämma sig för att försöka sluta älska varann gör ju alltid ont, det är lika jobbigt att vara den som tar beslutet att ge upp som att vara den som inte tar beslutet, men som ändå måste rätta sig efter det. Det vet jag, för förra gången jag gick igenom detta så var jag den som gick. Konstigt nog var det exakt samma datum som allt detta hände, fast fem år tidigare. (..!) Ödets ironi antar jag.

Så ja, nu försöker jag vänja mig vid detta nya. Vi bor kvar ihop i vår lägenhet fortfarande tills vi klurat ut allt som ska kluras ut. Och det känns fint att få hålla om varann i det jobbiga trots allt. Få vara ledsna ihop. Och att också få ha helt vanliga dagar ihop, med middag och vem vet mest på tv och hur har din dag varit? för att man ska kunna vänja sig vid det ovanliga.
Men det gör ju också så inihelvete ont såklart. Att jag kommer behöva lära mig somna utan att känna hans skägg mot nacken. Att jag måste göra något med kakburken med alla fina lappar i, små lappar från fem år av älska varandra. Att jag måste ta in att vi inte kommer skaffa den där lilla kattungen vi velat ha och skratta åt den och skicka sms till varann om vad den hittar på när den andra inte är hemma. Att jag inte kommer få se D lägga huvudet på sned då och skratta med ögonen som han alltid gör när han ser gulliga djur och/eller små barn. Den är värst av alla tror jag, att tänka bort det där ögonglittret. Och att ge upp tanken på den lilla fina, knäppa familjen vi skulle bli en dag, efter att vi hade köpt vårt hus, suttit på golvet med för få möbler första kvällen och spelat spel och druckit vin. Kanske tävlat i någon påhittad gren och skrattat åt det absurda att vi köpt ett hus och nu var vuxna på riktigt. Att tänka att det inte blir vi som blir föräldrar ihop en dag, trots att vi trodde att vi nog skulle bli det.

Men jag är okej ändå, även om det känns mörkt många stunder. Jag är glad att vi hanterar det som vi gör, glad att vi respekterar varandra och tycker om varandra och att vi kommer kunna ha en relation kvar med mycket av det som är bra med oss. Inte samma relation förstås, men en annan. Som också är bra.

Tack D för allt det fina. Vi gjorde så gott vi kunde.

torsdag 6 december 2012

Hej hej

Nu lämnar jag mörkret en sväng och drar på solochbadrersa med mina bästa vänner. Ska bada, läsa böcker, äta gott och göra sjukt få knop, har jag tänkt. Det blir fint det!

Vi hörs om en vecka.