fredag 10 juni 2011

Om saknet efter Söfu och Räzu.

Det här med att vi flyttat hem till Sverige har fört med sig väldigt många härliga saker. Exempelvis är det plötsligt lagligt att slänga skräp på söndagar, spinningcyklarna på gymet vinglar ingenting och instruktörerna har alltid taktkänsla. Posten har inte stängt fyra timmar mitt på dagen. Man kan handla mat efter klockan 19, parkeringsplatserna är inte könsuppdelade och man måste inte kindpussa (eller felpussa) folk hela tiden.

Men samtidigt fanns det ju så vansinnigt mycket fina saker med Schweiz, och de sakerna saknar man ju nu. Att det alltid var sol. Att kunna åka till alperna när som helst. Att få prata ett annat språk till vardags. Att ha hela Europa (och exempelvis Marrakech!) alldeles runt knuten. Marzili. Aare. Vänner. Balkongen. Korna. Mitt berg. Lägenheten. Och att Bern är världens mysigaste lilla stad.

Men det vi saknar allra mest av allt detta är Sofia och Andreas. De bor kvar i Bern ett tag, och även om det ju är skitbra (för man vill ju åka och hälsa på) så är det också väldigt konstigt att plötsligt inte hänga med dem varje dag. Inte sitta på balkongen och prata med S om syprojekt, inte åka ihop till secondhandaffärn och köpa burkar, inte torsdagsöla på Turnhalle, inte dricka vin med dem på vardagkvällar för att det är livskvalitet. Inte hänga över huvud taget på skitlänge. Det saknar jag å det grövsta!

En av de sista kvällarna i Bern satt jag och Sofia i burspråken på en av barerna vid Zytglogge och bara vältrade oss i hur mycket man kommer sakna att sitta just där, med just varann. Och å, vad rätt vi hade.


Inga kommentarer: