lördag 15 maj 2010

Key West

Längst söderut i Florida möts Karibiska havet och Mexikanska golfen och på gränsen däremellan ligger ett pärlband av 34 öar; Florida Keys. Där har vi varit idag! Målet var ön Key West som ligger allra längst ut men vägen dit är minst lika vacker. Motorvägen US 1 löper rakt ut i havet och länkar samman öarna via 43 broar, och när vägen tar slut efter ett tiotal mil är man på Key West, så långt söderut i USA man kan komma. Därifrån är det närmare till Cuba än till Miami.
Ön har 30.000 invånare, men det kommer tre miljoner turister varje år (!) och det märks verkligen. Överallt fanns souvenirshoppar och hela stan kändes som en stor uppbyggd theme park, en liten låtsasvärld med pubar och butiker och gatuförsäljare och små trähus i pastellfärger med snickarglädje och amerikanska verandor med gungstolar och hammockar. Väldigt pittoreskt och mysigt. Här fanns papegojor i glada färger och amerikaner på Harley Davidsons, glammiga bilar, rostiga cyklar och glass. Det låg en väldigt speciell atmosfär över hela stället.
En hel del kända fötter har förstås strosat de små gatorna fram under historiens gång, bland annat bodde Ernest Hemingway här i en pampig vit villa, den gamle presidenten Harry Truman hade sitt sommarhus på samma gata och där ligger också Pan American Airways allra första kontor från 1920-talet. Vi strosade omkring i värmen hela dagen och kikade på allt, fotade lite, åt lunch på en äkta amerikansk diner (snabbmatskedjan "Denny's, vi försöker bocka av dem alla) och försökte klura ut hur sjutton man ska veta vad saker och ting kostar här. Det läggs på skatt och dricks och gud och hans moster på allt man köper så det är omöjligt att klura ut vad man ska betala innan notan kommer. Spännande! Och lite märkligt. 


Och just det, djuphavsfisket! Vi var ju ute med en stor båt igår kväll/natt och fiskade. Och det var kul, det var det verkligen. Häftigt att åka ut på havet i mörkret, och Miamis skyline utgjorde en mäktig kuliss till det spektakel som snart skulle utspela sig på vår guppiga båt. Det blåste nämligen så otroligt mycket att det vi kommer minnas mest nog handlar om just det. Båten (som trots allt var ganska stor) krängde upp och ner och från sida till sida med en sällan skådad fart. Vi snackar på en nivå där horisonten fullkomligt flög omkring framför ögonen om man tittade upp. Så det undvek man gärna att göra på vägen ut. David blev sjösjuk, Johanna blev rädd. Sen blev Johanna också sjösjuk. Sen spydde David. Sen fiskade han dock upp första firren av alla, en yellow tail snapper! Väldans skoj såklart. Och peaken kom när en snubbe - en rutinerad local -  fiskade upp en haj! Hurra hurra hurra, tyckte vi. Vid det laget låg dock de allra flesta ner med ansiktena gömda i händerna och bara försökte överleva det faktum att vi befann oss på en galen åkattraktion som aldrig tog paus. Jag sällade mig snart till den skaran, det gick liksom inte att inte må illa. David mådde kasst men fiskade ändå, väldigt tappert måste jag säga. Kaptenen och några av de där rutinerade localsen var de enda som verkade tycka att det hela var a piece of cake, och när vi kom tillbaka till Miami Beach Marina framåt småtimmarna fanns det gott om bleka ansikten i båten. Men en erfarenhet och en skön story, helt klart! Dessutom fick vi alldeles i början av turen se 60-70 kilo tunga karpar som simmade vid båten inne i hamnen. Monsterfiskar, kändes som människostorlek.


1 kommentar:

Nic sa...

Alltså... blä. Jag tror jag hade börjat ynklighets-självömkans-ångrarmig-gråta om jag var med på djuphavsfsket. Sjukt att DU blev sjösjuk johanna, då måste det ha varit p r e t t y bad. Jävlgt starkt av D att ändå kämpa på! Tell him I'm impressed.