måndag 10 augusti 2009

Så hann jag uppleva en "kniven på strupen"-deadline till slut.

Jag måste berätta om mitt allra sista pass på GP för sommaren, aka min allra första nära döden-upplevelse deadlinemässigt.
Jag jobbade kväll, som desk, och skulle sluta klockan 22. Allt gick skitsmidigt och vid tio plockade jag ihop mina saker för att gå hem. Då såg jag samlingen människor vid "min" redigerares bord. Hans dator hade krashat. HELA vårt huvuduppslag på utland var väck, och det var en minut kvar till sidorna måste skickas till tryckeriet. Oops.
Har vi ingen backup? tänker man ju då. Det hade vi, två stycken. Men de var också oförklarligt nog helt blanka. Vilket vi upptäckte efter att någon ägnat 40 minuter åt att gräva fram dem.

Då fick alla lite panik. Vi, som i alla på redaktionen, kom på ungefär en kvadriljon "tänkbara" (nåja) sätt att lösa problemet: ta en skärmdump och klistra in (räckte till upplösning för ca 7 x 4 cm) skapa en pdf av förhandsgranskningen (gick inte), rita om sidan (lite sent påtänkt när vi insåg att inget annat funkade).

Folk snackade om att "detta ju aldrig har hänt förut, så nära deadline". Jag tänkte "tack gud att jag inte är ansvarig". Till slut blev det såhär: redigeraren hann göra om uppslaget till upplaga två och tre, men ungefär 30.000 läsare fick reportagen - jag ljuger inte - "Kärlek på jobbet" och "Stjärnor bakom galler" (i princip uppfiskade från någon övningsmapp i någons dator) istället för ett uppslag om internationella klimatförhandlingar och tyfonen i Taiwan. Det var faktiskt väldigt komiskt, och inget att göra något åt, och jag skrattade högt för mig själv på vagnen hem. Jag tror att fler än jag gjorde det.

Att sluta kändes lite sorgligt - jag har verkligen trivts oförskämt bra - men lyckligtvis ska jag under hösten stringra för GP I Schweiz istället (hurra hurra hurra :D).
Så, söndagspasset med allt vad det innebar var finishen for now. Onekligen en minnesvärd avslutning!

Jag åkte hem, satte mig i bilen och körde ner till Bexet. Nu är jag LEDIG på obestämd tid, och det känns lika ljuvligt som märkligt.

Inga kommentarer: