Om ensamhet och skrik i natten.

Jag är en person som verkligen kan uppskatta att vara själv. Men just nu tror jag att kontrasten kan ha blivit lite för stor efter att ha varit med andra människor konstant, dygnet runt, i en hel månad (Undantaget: 20 minuter när jag var förkyld i vårt dorm i Durban och Johanna lade sig på taket och solade. Sen hade vi så tråkigt på varsitt håll att hon kom ner och hörde mig hosta istället. All annan tid tillbringade vi ihop).
Trots att jag och Johanna träffar varandra i princip varje dag nu och även sms:ar och ringer hela tiden, krävs tydligen en viss avvänjningsperiod. Beviset skedde igår natt. Jag hade svårt att sova, låg mest och vred mig. Jag måste nog ha halvsomnat åtminstone, för efter ett tag satte jag mig upp i sängen och stirrade på andra halvan av min dubbelsäng, där jag tydligen förväntade mig att Johanna skulle ligga. Jag minns att jag tänkte "men, det där är inte Johanna, det är ju bara en randig kudde. Var ÄR HON?".

Sen hände det sjuka. Jag ropade rakt ut: "Johanna", ganska högljutt och frågande, med blicken fäst på den halvöppna sovrumsdörren. Någonstans där tror jag att jag vaknade till på riktigt, för då insåg jag:

Johanna är inte här. Det är inte så konstigt, för hon bor ju nämligen inte här. Det här är ju min lägenhet. Och det är mitt i natten.
Sen lade jag mig ner på kudden och somnade.

Nu är David på Azorerna och jag längtar hem honom så mycket att det gör ont.