Jagade av en babian på Afrikas sydspets

Uppdateringsdags igen. Vid det här laget hade man ju kunnat tro att vi har kommit jättelångt med exjobbandet. Det har vi inte. Anledningen är att några människor varit svåra att få tag i, exempelvis är alla politiker och politikers kontaktpersoner sjukt busy just nu eftersom det är val alldeles snart och Jacob Zuma (presidenten) stått anklagad för våldtäkt, men friades häromdagen. Nu har det dock äntligen satt fart för oss och i morrn förmiddag har vi första intervjun på stadion här i Kapstaden. Vi har ju stora tidsmarginaler så allt går enligt planerna och vi är pepp som aldrig förr.

Följaktligen har vi än så länge bara svirat omkring och gottat oss hela dagarna och det är vi ju värda såklart. En av höjdpunkterna var helt klart när vi någon kväll häromdagen stack ner på stan för en öl och hamnade på Mama Africa, en pub/klubb med ett afrikanskt liveband som var helt fantastiska. Med instrument som man knappt vet vad det är (stora xylofoner) trummor och saxofon, samt starka röster som de sjöng med helt utan mikrofoner, fyllde de hela stället och rumpor skakades till höger och vänster och vi var helt lyriska. Sånt här är ju helt omöjligt att återge, men det var verkligen ett lyckorus och man blev lite kär i allt det euforiska i afrikansk musik och dans, där alla verkligen bara är glada tillsammans. Gamla som unga, svarta som vita (nåja, vi och några stelfisar till). Det var grymt.



Låt oss berätta lite om Lerusha. Under de senaste dagarna har vi knallat omkring rätt mycket i Kapstaden och kollat på saker, till exempel de färgglada husen i de muslimska malay-kvarteren, diverse marknader och det glammiga och tjusiga området Waterfront i Kapstadens hamn. En av dagarna hade vi med oss Lerusha, en indiskättad sydafrikansk tjej som bodde med oss i vårt dorm. Hon är liten, rar och kommer från en pytteliten by i KwaZulu Natal. Nu är hon i Kapstaden för att umgås med sin pojkvän som hon kan träffa någon timme varje kväll när han slutat jobbet. Eftersom hon är tamil och han muslim kan de inte vara tillsammans enligt hans familj, som således inte ens vet att hon är i stan. Det känns så märkligt. Lerusha visade oss omkring vilket såklart var kanon, men vi fick gömma oss ibland för pojkvännens familjemedlemmar som kunde komma gående. Allt med henne verkar ungefär lika bisarrt, till exempel gillar Lerusha allt som är turkost och glittrar, och vi har lite svårt att tro henne när hon berättar att hon är en ”fashion designer”. Nu vet vi inte riktigt vart vi ska ta vägen längre när hon kommer vinkandes emot oss. Hostelet är för övrigt fullt av trevliga människor, bland andra brittiska Lindsey som ser ut som en liten älva och som hjälpt oss med en superbra kontakt till exjobbet.



Idag har vi varit iväg på en heldagstur ute på Godahoppsudden. Turen inkluderade en vandring och en cykling med mountainbike, och med bergsbestigningen av table mountain i minnet bad vi stilla att det skulle vara minst en tjockis med på dagens tur så att vi inte skulle halka efter. Det kom ingen sådan, men allt gick strålande ändå! Vi har åkt båt till en liten ö med hundratals soldyrkande sälar, besökt en strand full med pingviner och sett en tant bli attackerad av en stor babian. Det sista var väldigt roligt. Vi åkte på en väg längs havet och från vårt fönster i minibussen såg vi hur en babian själv öppnade dörren till en parkerad bil och hoppade in. Där levde han rövare, tills bilens ägare kom. Ut for apan, han tömde ut hennes handväska med alla prylar och pinaler med ena handen och började slå henne med den andra. Vi skrattade intet ont anandes om att vi själva senare under dagen skulle vara nära att attackeras av de smarta och aggressiva aporna. Vi sprang för våra liv.


Höjdpunkten under dagen var förstås Godahoppsudden, Afrikas sydspets. Vi cyklade dit genom ett helt makalöst landskap och sedan vandrade vi därifrån till den högsta punkten, Cape Point. Branta dramatiska klippor, höga vågor och bara så sjukt fint. Bland oss strövade de största antiloperna i Afrika omkring och tydligen fanns där också jättegiftiga ormar (fast sådana vi såg inte).




Som ni förstår är livet här kanon. Vi går omkring och gör vad som faller oss in hela tiden. Häromkvällen innebar det att vi snokade rätt på en kökssax, låste in oss i ett badrum och klippte mitt (Johanna L:s) hår. Med så kluvna toppar hade vi ju visserligen inte mycket att förlora men resultatet var förnöjsamt. Varje gång någon ska klippa upp sin oliv-förpackning i köket tänker vi nu ”hihi, den där saxen har varit i min hårbotten”. Men man vill ju inte vara den som är den.

Vi skriver snart igen, Erik har uttryckt missnöje över frekvensen på inläggen. Och vi gör allt för er, förstås. Ha det bäst därhemma!
Puss och Kram,
Joes.

Fler bilder finns här, på resdagboken.