söndag 7 december 2008

mina knän darrar fortfarande

oIgår innan jag slutade jobbet runt midnatt chattade jag med David, och skrev "Nu ska jag gå hem! Jag önskar bara så mycket att du hade varit här också, men man kan ju inte få allt".
Men tydligen kunde man det, för när jag skrev det satt David utanför DN:s huvudentré i bilen och väntade på mig, och hade igång sitt trådlösa internet så att det såg ut som att han var hemma i Göteborg. Olyckligtvis gick jag såklart bakvägen ut från DN, så när jag kommit hem och fått lite glass med glögg (ja, det gick) av Björn och Malin, messade David och frågade efter vår portkod. Min puls dubblades på en sekund, och jag var tvungen att sätta mig på sängen och säga till mig själv "Skärp dig, det är klart att han inte är här!". 3 minuter senare stod David utanför dörren. Det var fantastiskt.
Han fick köra bil lika många timmar som han hann vara här, men vi fick sova ut ihop och snooza länge, äta en snabb lunch och sen åkte han hemåt igen. 110 mil och tio timmars bilkörning, för att vi skulle få hålla om varandra några timmar.


Jag är rörd bortom all sans och reson.

2 kommentarer:

David Jansson sa...

Det är nog bara runt 100 mil, så nån större grej var det ju inte. :)

Johanna sa...

haha..