'Man kan inte sälja sig för en kanelbulle' eller Praktikant del 1.

Som en oformlig massa har vi glidit omkring i tidningsbyggnaden de senaste två dagarna, vi praktikanter. Lite som en barbapappa, ingen lämnar gruppen. Mest har vi suttit i ett rum och lyssnat på chefer, men nu har vi fått varsin mobil och varsin laptop och i morrn börjar vi på riktigt. När vi fyra sprids ut över redaktionerna och smälter in bland alla kända namn kommer det förhoppningsvis inte lysa "praktikant" från hjässan lika tydligt som det gjort de här första två trevande dagarna när vi mest tittat och lyssnat.
Jag ska böja på Sverige, dvs Inrikes. Vi får välja tre redaktioner under hösten och jag ska även redigera och vara på Utland. Jätte- jätteskoj. De två sistnämnda var spikade sedan länge men valet av redaktion nummer tre var faktiskt klurigt. När mannen från Kulturredaktionen stövlade in till oss med gigantiska bullar och promotade sin redaktion var jag nära att falla för det. När han snackade lite skit om "kulturgeggan" och man förstod att han inte tillhörde någon snobbig finkulturelit utan var en helt vanlig, skön, sportintresserad kulturskribent, då var jag ännu närmre. Men. Man kan ju inte sälja sig för en kanelbulle. Jag gick på min initiala intuition och i morrn blir det DN:s inrikesredaktion för min del. Jag ska få kollegor och ett skrivbord och sånt därnt som man behöver. Yey.