onsdag 24 maj 2017

Söstrene Grene och SNAR INFLYTT


För några helger sedan berättade min kollega Andrea att hon och hennes syrra skulle åka till Malmö över dagen bara för att köpa en sittpuff i en dansk inredningsbutik som jag inte hade hört talas om tidigare: Söstrene Grene.
Efter att ha spanat in det lilla av deras utbud som man kan se på hemsidan blev jag rättså besatt. Det är liksom: inredning som ser ut som dansk Hay, men kostar som Lagerhaus. Drömde om detta hela den natten och var inte direkt sen på att tacka ja när Andrea erbjöd sig att shoppa med sig grejer till mig. (Sa förresten till A att jag "aldrig blivit så besatt av något förut" och han bara "jo, det har du". Hehe.)
Men kolla här vilken fin hylla! Och vilka fina prickar att ha på väggen! Och vika fina tunna ramar i ek! Har ovan klippt ihop dem med trägolvet vi valt till huset och färgnyansen jag också blivit besatt av på sistone. Tänker väldigt mycket på dov mintgrågrön för tillfället. Och på träslag, och textilier, och lampor. Matbord. Och trädgård. Lakan och fina grejer till barnrum.

Ovan inlägg skrev jag för några veckor sedan och glömde posta. Men snart är det äntligen dags att få sätta upp de där sakerna jag handlade i huset. I skrivande stund pågår en intensiv renoveringsvecka för oss – äntligen är snickarna som renoverat åt oss klara och vi kan börja göra grejer själva i huset. Det är inget mindre än underbart. Jag och Axel målade innertak och väggar hela helgen som gick, bokstavligen hela helgen, bland annat i nyansen jag skrev ovan att jag blivit besatt av. Så jädra fin blev den tycker jag! Sovrummet blev grått och Nils rum samma grå fast bara halva nederdelen av väggen målad.
I måndags kväll och igår lade vi trägolv i hela huset, med hjälp av mitt ex:s pappa som hjälper oss hela veckan (tack L!). I morgon ska vi sätta lister, gipsa in en takbjälke och lite sånt. Bra med helgdag mitt i veckan. 


Och... på lördag flyttar vi in! Vilken jädra grej va?!! 


tisdag 23 maj 2017

Internetvännerna

Det finns väl ingen dörr att slå in som redan är mer vidöppen än den här, men jag säger det ändå: vilken grej internet är. Älskar internet. Älskar att det går att läsa ett gäng härliga smarta bloggar och plötsligt har det gått tio år och man vet nästan allt (okej inte allt, men) om dem som skrivit alla de där orden, om deras våndor och deras lyckor och deras liv. Det är så trist när folk (som själva inte läser bloggar) avfärdar bloggläsande som något banalt, när det helt uppenbart är allt annat än det. Det här nätverket av intelligenta, roliga, kreativa och intressanta kvinnor (och några män, men det är flest kvinnor) som jag har i min bloggfeed är så jädra bra och ger mig otroligt mycket.

En söndag nyligen brunchade jag med två av dem; Maria och Jenny, som var på besök i stan. Vi hann även träffa Mirijam och hennes gulliga ungar som OCKSÅ var i Göteborg denna helg. Guldläge som ni hör. (Josefine skulle också ha varit med men fick tyvärr förhinder, hoppas lyckas styra upp en annan dejt med dig snart J!)

Jag har träffat allihop tidigare, men inte många gånger och i Jennys fall var det längesen. När sågs vi sist egentligen? Jomen det var ju i Stockholm 2011. Det är liksom sex år sedan. Det kändes definitivt inte som sex år sedan. Och det är lite det som är det fantastiska.

Marias och mina vägar korsas en del i jobbet och i höstas när vi träffades irl för första gången var det på mitt kontor. Vi tjoade och kramades och sa "vad kul att äntligen träffas!". Min chef och kollegor stod som frågetecken intill och undrade verkligen hur ekvationen gick ihop: kände vi varann jätteväl eller hade vi aldrig träffats förut? Ingen förstod att eller hur det kunde vara både och, samtidigt.

I höstas kom förresten en annan internetkompis till stan och vi hann ta en fika: Annika! Som jag då aldrig hade träffat tidigare, trots att vi varit vänner sedan vi hängde på samma reseforum på internet för, vad kan det vara, tretton-fjorton år sedan? Och trots att vi aldrig hade setts har jag alltid räknat Annika som en vän, och har till exempel varit på väg till Bogotá för att hälsa på under åren hon bodde i Colombia.

Det kändes noll procent som att träffa någon för första gången, och hundra procent som att hänga med någon jag känt i tretton år. Precis som under brunchen förra söndagen. FINT, är vad det är.

fredag 5 maj 2017

Det går bra nu

Vet ni, det är sol här nu! Gassar in på fiskbensparketten från den öppna balkongdörren, aaah så gött. Och jag har sovit ut! Ätit godis och ost till frukost. Och snart kommer Karin!

Allt är väldigt väl i Warzsawa. 

torsdag 4 maj 2017

Warsaw weekend

Häromdagen spontanbokade jag en resa till Warzsawa med min kompis K som bor i Berlin. Åker efter lunch idag och är vansinnigt peppad på exakt allt, förutom vädret. What. The. Fuck?

(Med det sagt, någon som varit i Warzsawa och har tips??)

måndag 1 maj 2017

Idag läser vi Alex

Som så många gånger förr är det Alexander Mahmouds ord som ska läsas för dagen. En sån urfin människa alltså.

onsdag 26 april 2017

Måndag hela veckan

Den här veckan, sån overload. Axel i Bryssel på en EU-grej med jobbet, så jag ska hämta lämna varje dag hinna jobba åka till huset prata med snickarna bestämma tusen saker om renoveringen föreläsa för nyanlända elever på skolan där Axel jobbar boka flygbiljetter till två olika resor inkl planera dem samt deklarera. Allt inkl pms från helvetet. Jorå!

I måndags glömde jag Nils snuttar hemma, det hällregnade oss genomblöta, busschauffören meddelade att barnvagnen skulle stå i mitten av bussen men hunden fick minsann bara vara allra längst bak. Hade glömt nycklarna till jobbet också, och på lunchen fick jag sån ångest av tanken på att Nils inte skulle kunna somna på förskolan utan elefanten och giraffen att jag åkte hem (till svärisarna där vi ju bor för tillfället) och hämtade dem och tog mig till förskolan där han förstås redan hade somnat utan minsta problem, med ett låne-får. Jaha.

Har utmattningsgråtit två gånger och lagt mig för sent på kvällarna eftersom en stunds lugn i slutet av sådana här dagar känns som den enda räddningen.

Fikat bulle, har vi också gjort. 

fredag 21 april 2017

En påsk i Bergsvik

Kyla, men lite sol. Mycket, mycket såpbubblor. Äggjakt i trädgården. Barn med jojofeber och hosta, ett läkarbesök på påskafton för att utesluta lunginflammation. Oändligt med godis. Lite intervallträning i Gula hällarna-slänten. Nils som sa "jag älskar dig" till mig för första gången (helt självmant!) och som i nästa stund tvååringskrisade och meddelade att han faktiskt VILL BITAS.

Fyra och en halv härliga lediga dagar i sträck. Det var påsken 2017!

tisdag 11 april 2017

En helg i april

Världens bästa dag, hade vi. I fredags, när flasharna kom. Hade just varit på mäklarens kontor och fått nycklarna till huset, två tunga nyckelknippor med mängder av nycklar, till dörrar och fönster och garage. Till vårt eget hus. En snabb unnig fir-öl på Magasinet mellan mötet och förskolehämtningen, det var sol och vår och körsbärsblom och pussas mitt på gatan.

Axel gick till aw med kollegor och jag gick för att hämta Nils. Hans förskolekompisar ropade lyckligt att de hittat en humla, och kanske kanske att Nils hade klappat den litegrann för på natten senare vaknade han flera gånger och beskrev att hans svullna pekfinger var "mycket varmt, mamma".

Så gick vi hemåt genom Haga och där kom flasharna. Attentat. Lastbil. Misstänkt terrorattack. Stockholm. Tre döda, som blev fyra.

Så overkligt, och ändå väntat på ett obehagligt sätt. Vi gick hem och byggde med duplo samtidigt som jag följde livesändningarna med ena ögat och båda öronen. Blir vansinnig av att tänka på dem som försöker utnyttja den här situationen, få oss att bli rädda för allt som känns främmande. Som försöker få till hårdare tag och mindre förståelse. Det är läskigare än terrorn. Samtidigt så fantastiskt att se hur människor instinktivt slöt upp, öppnade sina hem och hjärtan för varandra. Det har sagts oändligt många gånger redan, men kärleken är mycket mycket större än ondskan. Blev rörd av det.

Så fortsatte vi vår helg. Livet gör ju just det även efter en terrorattack. Det fortsätter. Och det är väl det bästa svaret på terrorismen. Vi hade en underbar lördag, hängde i stan och på Plikta, gungade och hade vårjackor på. Inga tider att passa och inga flyttlådor att packa. På söndagen åkte vi till huset för första gången sedan den förra ägaren flyttat ut, och det var en väldigt märklig känsla. Härlig, men också med rejäla inslag av herregud hur ska vi klara detta? Så mycket att fixa innan vi ska flytta in. Så många projekt på att göra-listan, även om hantverkarna nu satt igång och ska göra alla de svåra och stora grejerna. Men ändå. Så mycket att lära sig, ett helt hus att ta hand om. Hjälp. Men det blir nog bra.

Så blev det måndag och jag och mamma gick och såg Schibbyes föreställning om Kalityfängelset på Storan. Blev påmind om varför jag blev journalist och om hur mycket jag saknar att göra journalistik som verkligen betyder något. Utrikesfrågor var mitt självklara fokus redan från början som journalist och jag saknar det perspektivet, att skriva om det som påverkar människors liv på de mest basala sätt. Nu kanske mer än någonsin.


fredag 7 april 2017

Inneboende

Nu har det gått så där lång tid igen. Hinner inte skriva, hinner inget den här veckan. Den är extra allt. Så är det ibland.

Men vi har flyttat! I lördags. Axel hann bli magsjuk en sista gång några dagar innan, samma kväll som han skulle ha spelat skivor på mitt jobbs inflyttningsfest på nya kontoret.. Jaja. Vad är väl en bal på slottet och så vidare? Vi kom till slut upp i sju magsjukor under mars månad, kommer minnas detta med skräck. Men han hann bli frisk till flytten i alla fall, som gick utmärkt tack vare en drös snälla människor som bar och slet. <3 p="">
Nu befinner vi oss hos mina svärisar där vi ska bo i två månader-ish tills alla golven i huset är färdigrenoverade. Våra prylar är lagrade i gästrum resp källaren hos snälla vänner som har extra plats i sina hus. I morgon eftermiddag sker tillträdet till vårt hus – de sista pappren skrivs på, sen ska jag och A gå och dricka bubbel nånstans innan vi hämtar N på förskolan. Äntligen är allt klart! Väldigt mycket fredagsfeeling på den.

Nils har varit helt med på noterna angående flytten vad det verkat, väldigt förtjust över att vara hos farmor och farfar. Första natten vaknade han och ville Hitta farfar! Farfar är hemma! Ja!. Men i morse när vi gick förbi Landsvägsgatan på väg till förskolan såg han vår port och sa mamma, jag vill ha hemma. Mitt hjärta alltså. Hur förklarar en för en tvååring vad en flytt innebär?

Litet meddelande på fönstret sista veckan i läggan.
Tack sopgubbarna!
Vårt nuvarande hem, i Leifs och Kerstins musikrum (namnet pga
vägg av vinylskivsbokhyllor som inte syns i bild). Verkligen inte
pjåkigt! Mycket större än vårt tidigare sovrum, till exempel, så det
känns lyxigt. Kommer dock sannolikt få panik snart av att ha alla
kläder i en resväska. 

fredag 24 mars 2017

Nils två år!


Hej min bästa onge!

Idag fyller du två år. Hurra hurra hurra för dig! (Hurrar bara tre gånger för din farfar har lärt mig att det fjärde hurra:et är för kungen, och det känns ju lite onödigt rojalistiskt? För DIG vill jag dock hurra hundra miljoner gånger!)

I morse väckte vi dig med sång, några paket, ostmackor och bakelser från konditoriet på Järntorget. Du äter ju inte socker så himla ofta så jädrar vad poppis den frullen blev. Smulor i sängen och chokladbollskladd på täcket.
De senaste dagarna har våren kommit och det är otroligt välkommet efter en marsmånad som hittills varit en enda lång magsjuka hos oss. Du har blivit dålig tre gånger, jag två och Axel en. Hoppas vi gjort vårt nu och får vara friska resten av året. (Eller resten av livet, det känns rimligt efter det här!). 

Det känns stort att du fyller två. Men också logiskt för du har blivit så stooor de senaste veckorna. Talet har exploderat och det är underbart att prata med dig om olika saker. Du kan oftast förklara vad du menar och vill, och referera till saker som hänt tidigare eller ska hända. När jag frågar hur gammal du är säger du stolt ”ett år!”, och nu får vi öva på att säga ”två år!” istället. Om vi promenerar mitt i vägen (kommer ju sällan bilar på kullerstensgatorna i Haga) så visar du att vi ska gå på trottoaren istället. Och häromdagen hörde jag dig plötsligt räkna till 15 helt själv! Det är ju inte riktigt klokt, du var ju en spädis för ett ögonblick sedan. Att följa alla dina små och stora steg i livet är det roligaste som finns.

Du älskar majs. Om vi öppnar en burk äter du upp hela i ett huj. Ropar ”mera majs!” innan tallriken ens är tom. Du älskar en massa annat också. Som att bygga kojor och spela luftinstrument. Bubbelvatten och senap.
Ibland blir du arg, som igår när vi var hos tandläkaren och du gastade hela besöket för att du ville leka med leksaks-ugnen i väntrummet. Samma sekund som vi kom tillbaka dit upphörde illvrålet och du var mycket, mycket belåten.

Du har världens bästa pappa och att se er tillsammans är det finaste jag vet. Han är fantastisk med dig. Och med allt annat också. Så klok och omtänksam och rolig, och han tänker alltid på vad som blir bäst för dig i alla situationer. Min mamma sa en gång till mig att det viktigaste val man gör i livet är att välja den man ska skaffa barn ihop med, och det finns inget val jag någonsin fattat som jag är mer nöjd med än det!

Vet du vad? Om bara en vecka flyttar vi. Det här är vår allra sista helg i lägenheten i Haga. Det känns spännande såklart, men just precis nu också så sorgligt. Det har hänt så oändligt mycket fint under vår tid här.
Första gången din pappa sa att han älskar mig var i den här hallen. Det var en augusti under Way Out West-festivalen när vi tittade in här lite snabbt innan vi cyklade ner på stan för resten av kvällens spelningar. Axel sa ”jag måste bara säga en grej till dig för jag kan inte vänta längre” och jag blev alldeles ställd för jag hade tänkt säga samma sak till honom och ville hinna först. (Fast det var bara orden som kom ut då, känslan hade kommit långt tidigare).

Det var också i den här lägenheten som vi fick veta att du fanns. På Axels 29-årsdag, dagen före min 30-årsdag, en fredag, och jag hade med mig alla paket och frukost på sängen och en sticka som vi vände och tittade på tillsammans. Det har jag säkert redan berättat för dig i något annat brev och tusen gånger till innan du läser detta, men ändå. Tänk att det var DU som var den lilla ärtan!

Och det var hit, till den här lägenheten, som vi kom hem med dig när du var nyfödd. Det var i det här sovrummet vi lade ner dig i ditt babynest och lät Elsa komma och sniffa på dig. Det var i den här soffan vi satt och ammade den våren och lyssnade på ljudet av fontänen som porlade på innergården. Det var och kommer alltid vara i de här kvarteren du bodde dina två första år, och jag kommer alltid att minnas dem som underbara.

Men nu flyttar vi mot nya äventyr och nya minnen. Eftersom din pappa är duktig på framförhållning har vi redan packat ganska mycket, så det står flyttkartonger lite överallt. På söndag ska vi ha kalas för dig med familjen hemma hos mormor och morfar. Du ska få tårta som vi ska baka i morrn kväll och en alldeles egen balanscykel! Axel har preppat dig med att kolla youtube-klipp på barn som gör coola tricks med balanscyklar, så du har blivit väldigt intresserad av cyklar nu lagom tills att presenten ska öppnas… Jag ser fram emot att se din reaktion.

Nils. Min tvååring.
Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig. Oändligt.

Tack livet för att jag får vara din mamma.

tisdag 21 mars 2017

.

Men alltså... jag kan lika gärna döpa om detta till magsjukebloggen. Nu är jag magsjuk igen. Ligger och darrar som ett asplöv. Det är alltså sjätte gången på tre veckor som någon i den här familjen blir magsjuk. 

lördag 18 mars 2017

Third time's a charm

Solen sken och det var lite vår i luften igår eftermiddag, ni vet sådär så man känner livet pirra i en. Jag gick lite tidigt från jobbet, hämtade upp Nils, gick ett ärende på stan och kände fredagspeppen. Vi mötte upp Axel som sa att vi skulle ta en sväng till hans föräldrar i Masthugget, och väl där: överraskning! Axel sa att Nils skulle stanna hos farfar och vi skulle gå ut och äta. Så härligt, trodde liksom inte det fanns tid för sånt nu de sista helgerna före flytt. Blev så glad.

Så gick vi till Bord 27, hann få ett glas vin och äta råbiff och laxtartar till förrätt. Då ringde Leif: Nils kräktes. Alltså, detta är hans tredje magsjuke-vända på två veckor. Det är ju sjukt!? Vi avbokade huvudrätten, betalade notan, hastade upp för berget för att hämta honom och då hade han kräkts tre gånger. En gång till när vi kom, och sen igen när vi precis kom innan för dörren hemma. Och sen ytterligare sju gånger under kvällen och natten. Bytte lakan ungefär tusen gånger.

Idag mår han bra som tur är, pigg som aldrig förr konstigt nog (alltså barn?!), men jag känner ändå att detta är orimligt. Jaja. Vi kör väl en tredje magsjukehelg i rad då. Av de fyra sista i den här läggan, kan tilläggas. Återstår att se om vi får vara friska nästa helg, den allra sista här, när Nils fyller två dessutom.

Idag har jag börjat jag packa ner grejer i lådor. Känns konstigt. Men lite gött också. Så skönt att rensa ut gamla kläder och skit som inte behövs längre. Och ikväll ska jag käka nånstans med Linnea och sen gå på min brors spelning på Pustervik, om jag inte börjar kräkas innan dess vill säga. Hoppas inte. 

torsdag 9 mars 2017

Neverendingstoooryyyy

Det där jag skrev om att vi var på bättringsvägen visade sig vara rent tjurbajs. Inatt gick Nils in i en vända två av vinterkräken och även Axel tog klivet in i vår magsjukegemenskap. SKOJ! Liten veckolång familjeaktivitet att roa oss med den här sista tiden vi har i den här lägenheten. Jaja.

Nu ska jag försöka att inte sjukgnälla mer. Vi pratar om något annat. Till exempel alla fantastiska texter om kvinnokamp och kvinnors rättigheter jag läst i samband med 8 mars. Det finns verkligen motkrafter till allt det som är skit, det finns så många kloka och kreativa människor som outtröttligt kämpar för det som är bra. Tack och lov för det. Heja er alla.

onsdag 8 mars 2017

Magsjukeland

Nä hörrni, jag trodde faktiskt att jag var klar med sjukdomar den här vintern efter två månaders förkylning, följd av influensa och öroninflammation. Men nu har även vinterkräksjukan gjort entré. Först Nils och sen följde jag efter i måndags, lagom lägligt till min och A:s fyraårsdag aka tvååriga förlovningsdag. Jaja. (Vad är väl mer romantiskt än att ha någon som går och drar på sig gummihandskarna när man kräkts ner hela hallgolvet, anyways?)

Vi är inte riktigt bra ännu men idag åt jag i alla fall min första bit mat sedan i helgen, så det går framåt! Idag har jag och Nils målat med vattenfärg (blev lite abstrakt konst samt ett kvinnomärke pga 8 mars, krossa patriarkatet!) och så har jag legat på golvet när han lekt med bilar och tåg runt mig.

fredag 24 februari 2017

Jelp

Trist med de där nya forskningsrönen om mjölk för jag kommer verkligen dö vid 40 års ålder eller så om de stämmer. 

tisdag 21 februari 2017

Signed and sealed!

Jenny frågade om jag plockat bort inlägget om husförhandlingarna. Och ja, det hade jag ju. Eftersom vi inte hade skrivit på kontraktet än blev jag lite nojjig att fel person skulle läsa och att hela himla affären skulle gå i stöpet. Kanske lite överdriven oro, men men. Nu har vi skrivit på! Det känns fantastiskt. Vi har firat med bubbel och panerad getost hos mina svärpäron som passade Nils under tiden. Hurra hurra hurra hurra hurra.

Sååå: nu kan jag publicera inlägget om de senaste veckornas berg-och-dal-bana igen. :)


Den här januari-februari har jag varit: trött. Så trött så trött så trött. All energi har gått till huset, tankar om huset, förhandlingar om huset. Vid överlåtelsebesiktningen upptäckte vi att det var förhöjda fuktnivåer i golven, och även om det är ett problem som sägs drabba 80 procent (!) av alla radhus byggda på 60- och 70-talen så vill vi såklart inte ha fukt i golvet. Och att riva ut samtliga golv och lägga nya är ju inte gratis. Direkt.

Så vi har förhandlat med säljaren om slutpriset inför kontraktsskrivningen, eller rättare sagt säljaren och hennes exmake som trätt in som "rådgivare". Han har förordat en quickfix med fläktar istället för en helt ny golvkonstruktion, och även om jag såklart fattar att de vill komma billigt undan så blev det lite tröttsamt i längden. För att få gehör får vår vilja att åtgärda på ordentligt vis har vi behövt ligga steget före hela, hela tiden. Jag har läst på och läst på och läst på. Ringt och ringt och ringt och ringt till folk som kan sånt här.

Och det gav resultat. När säljarens exmake sagt att "det inte är så konstigt att fuktmätaren ger utslag den här årstiden" har jag sagt att jo, för enligt alla experter är den som högst på sommaren, när luftfuktigheten är som högst, och som lägst nu på vintern. Faktiskt. Och när han sagt att han blir "mer och mer övertygad om att snabblösningen med fläktar kommer funka" har jag sagt att nej, för jag ringde själv upp snubben som du refererar till och han sa att hans metod egentligen bara syftar till att leda bort lukt, inte åtgärda själva fukten. (Och att jag även ringt den mannens förra arbetsgivare, ett företag som jobbar med fuktproblem, och inte ens de trodde på den här lösningen.) Och när han sagt att "grannarna som bor intill har ju i alla fall nöjt sig med att bara byta syllarna, såatteh, det räcker väl" kunde jag lägligt nog kontra med att nädu, det där är hittepå, jag ringde faktiskt grannarna igår kväll och pratade med dem, och de har ju minsann rivit ut alla golv och satt in ett Nivellsystem innan de flyttade in, precis det som vi vill göra.

– Jaha, vad kostade det då? undrade mäklaren och säljarens exmake unisont och lite perplext.
– De visste de inte, för säljaren stod för nästan hela kostnaden, berättade jag, rättså nöjt.

Sådär har vi hållit på. Jag är ganska säker på att de underskattade min level of ambition gällande faktaresearch innan de här samtalen drog igång om en säger. Men jävlar vad det frestat på, jag har inte tänkt på annat än golv och syllar och bjälklag och offerter (och träslag... den roliga delen av det hela) på veckor. Men så blev vi äntligen klara i torsdags. Papprena är inte påskrivna än men säljaren ignorerade till slut sin exman och drog till med en summa som hon kunde tänka sig att sänka priset med. Det var lite mindre än vi hoppats på, men blir ändå bra. Och så renoverar vi golven, bor hos föräldrar några veckor i vår och sen flyttar vi in i ett hus med sprillans nya golv i hela huset och en nedslagen vägg mellan kök och matplats som vi velat från början. Det kommer bli bra!

Den här helgen har Axel och Nils åkt till Bergsvik med mina svärpäron och jag är hemma och tar igen mig. Axels idé: "ska du inte ta och stanna hemma och bara gotta dig en helg och bli frisk från den där förkylningen någon gång?". Så det gjorde jag. Idag har jag gått omkring här hemma, städat lite googlat husgrejer ätit chips kollat homeland.

Igår kväll hängde jag med Lisa till Nöjesguidens årliga prisgala på Draken, vilket var mycket skoj. Vågade mig äntligen på julklappsläppstiftet och trivdes! Har liksom aldrig varit en läppstiftstjej, men tydligen är jag det nu.

söndag 19 februari 2017

Nils, 22 (23) månader

Hej cookie.

22 månader! Eller väldigt snart 23 faktiskt, det har varit så fullt upp att jag inte hunnit skriva förrän nu för vet du? Vi har köpt ett hus! Ett radhus i Fiskebäck, och vi tror att det kommer bli så himla bra. Vi pratar med dig om huset och då säger du jaaaa, och när vi frågar vilka som ska bo där med dig säger du mamma, pappa, Elsa och Pippi (Långstrump). Häromdagen ville du titta igenom bilderna i hus-prospektet två gånger istället för godnattsaga.

Du älskar Pippi och pratar väldigt mycket om henne. Astrid Lindgren går över lag går hem väldigt bra, Astrid-listan är nog vår mest spelade på Spotify nu. Det var ju en evighet sedan jag skrev brev till dig senast, tänk allt som hänt sedan dess. Julen var fin! Vi firade med både din mormor och morfar och farmor och farfar och våra syskon och alla på en gång. (Förutom Erik och Torunn som vi som vanligt hade en härlig bonusjulafton med på juldagen). Morfar var jultomte och du satt i hans knä och såg väldigt förundrad ut. Mormor hade stickat dig världens finaste tröja, i vitt och grått, och nu har hon stickat en likadan till Axel! Ni är världsfina i dem.
I mellandagarna var vi i Bexet och då kröp du upp i sängen jämte morfar och drog upp filten ända upp under hakan, som han, och lade händerna längs sidorna och började låtsassnarka. Det var fnissigt. Så låg ni där i varsin säng och tittade på varann och tog er en eftermiddagsvila. I julas började du också prata i hela meningar, det kom helt plötsligt. Visst hade du sagt ”
titta där pappa” och liknande innan, ibland, men mest ett ord i taget. Men nu sa du liksom längre meningar. ”Men jag vill inte det” eller ”Jag har sovit färdigt!”.

Du kan räkna också – ett tå teeee – för du vet att på tre brukar det ju hända något skoj. Om vi fortsätter med fyra säger du fem! och så mimar du med till sex sju åtta och sen ropar du NIO NIO NIO NIO. Du gillar nio bäst.

Du är väldigt förtjust i fordon av olika slag, vi fattar inte hur detta gått till eftersom jag och Axel är så otroligt ointresserade av bilar och sånt. Men du älskar brandbilar och spårvagnar och flygplan och grävskopor och sopbilar. Du har blivit kompis med sopgubbarna som kommer och tömmer sopor precis utanför vårt köksfönster kvart över sju varje morgon. När det börjar blinka utanför ropar du sopbil (”opbiiil”) och så ställer vi oss i fönstret och tittar. Gubbarna tittar alltid efter dig nu och när de tömt färdigt containrarna från soprummet ställer de sig på en liten rad och vinkar till dig. Varje morgon. Det är så otroligt gulligt av dem. Då ropar du hejdå! hejdå opbil! och vinkar och sen gör du ett vrooom-ljud och en gest som visar att nu kan de få åka vidare.

Du gillar att bygga koja (då sätter du pekfingret för munnen och viskar schhh och sen hoppar du fram) och kurragömma. Ibland springer du och gömmer dig bakom någon dörr och för att vi ska märka att du gömt dig ropar du Ni-ils! Ni-ils! Var ääär du? Sen, när vi hittat dig, ropar du Jag tar dig! Jag tar dig! och så springer du själv iväg och vill bli jagad.

Tänk att vi ska flytta. Det känns konstigt att flytta ifrån lägenheten där du föddes, eller du föddes ju inte här inne såklart, men här där vi bott de här åren som vi haft dig. Det känns lite speciellt. Axel sa häromdagen att när man hör någon säga att hen bodde ”sina två första år där och där” så tänker man ju oftast att det inte räknas om det var så kort tid. För man minns ju inget från den åldern. Men det känns ju helt sjukt att tänka så för de två åren här är ju hela ditt liv! Det är ju allt. Det är lek i tågparken bakom huset, det är peka på spårvagnar och att gå och köpa frukost runt knuten på helgmorgnar. Det är leta katterna på innergården och vinka i balkongfönstret till den som går hemifrån. Det är alla museer ett stenkast bort, och plikta och Slottsskogen förstås. Det var här du lärde dig prata och gå och blev en liten människa. Jag kommer alltid alltid att minnas tiden i den här lägenheten som något så jävla fantastiskt.
(Oj svordom. Häromdagen när du tappade något i golvet hörde jag dig förtjust utropa ”faaan!” några gånger. Eh, är det nu man måste skärpa sig som förälder och inte säga sådant längre?
J Fast din kompis Gunnar tar ändå priset, sin andra dag på förskolan ropade han ”här blir det öl! Mera öl tack!” till personalen när de dukade fram glas. För de hade precis varit på semester på Kanarieöarna. Hehe.)

Och på tal om vad du upplevt här i Haga: Förskolan! Som ligger en minut bort och där du kan namnet på varenda unge och stortrivs. Med dina favvopedagoger Avan och Tobbe och den mysiga gården.
Men vet du vad vi får efter flytten? En inhägnad trädgård där du och Elsa kan springa runt, och mycket mer plats. Ett större och ljusare kök, ett större och ljusare vardagsrum, och din kompis Gunnar på sju minuters gångavstånd. Kusinerna en kvart bort. Havet nästan alldeles inpå. Pallkragar att odla grejer i. Ett äppelträd.

Vårt alldeles egna ställe. Tänk att vi ska bo där!
Tänk att du finns. Och din pappa. Det är det bästa bästa bästa.


Puss, mamma.

måndag 6 februari 2017

Inte bäst nej

Läser Linnea i USA:s inlägg om hudvårdsprodukter och tycker att det låter så himla härligt att hitta en hudprodukt och få världens aha-upplevelse. Tyvärr himla långt ifrån min relation till hudprodukter. Kan närapå ingenting om detta inser jag.

Okej här kommer en bekännelse. Min kvällsrutin är: att bara gå och lägga mig. Orkar aldrig tvätta av sminket ens. Jag tvättar i princip bara bort det när jag ändå duschar. Min hy brukar inte bli fet eller torr, vilket kanske är lite flax och också därför jag inte "tvingas" sköta mig bättre, men det känns ändå som att detta är att visa mer än lovlig lättja. Jag tänker att mascaran väl typ skavts av ändå under dagen och så använder jag mineralfoundation som ju ska vara naturlig och inbillar mig att den därför inte är så hemskt farlig att låta sitta kvar.
(Och de få gånger jag tvättar ansiktet på kvällen gör jag det med helt vanlig tvål. Ehe. Det är inte bäst va?)

Ibland tänker jag att jag ska skärpa mig och läsa på och köpa nån dyr produkt och se vad som händer, hur skillnaden blir. Sen glömmer jag oftast bort det igen. 

måndag 30 januari 2017

Är toapappret slut?

Hallå vad underbara och peppiga ni är allihop! Tack för alla grattis och kommentarer om hur bra det kommer bli. Exakt sånt man vill höra som husköpare.

Litet exempel på hur lätt det är att låta hustankarna ockupera hela hjärnan just nu. Igår hemma hos oss, när Axel satt med penna i handen och skrev inköpslista till Coop:

– Vad behöver vi handla mer? Har du tänkt på något?
– Åh, JA det har jag! Okej först och främst: Stort matbord. Åtta stolar, och...
– Vänta! Jag tänkte mer: är toapappret slut? Behöver vi ny tandkräm?

Efter en extremt smarrig middag (tack Björn) med övernattning hos våra vänner i Lerum avslutade vi igår helgen med att åka till våra nya kvarter och promenera omkring. Det kändes fint och pirrigt, men vi lyckades verkligen pricka in den dag på året med allra tristast väder: Grått och blött och riktigt kyligt samtidigt. Ni vet en sån dag när allt ser ut som Sovjet? Mina föräldrar hade dock varit där redan kvällen innan och spanat runt (så gulligt av dem) och lyckats tajma med solnedgången över havet. I lördags kväll mms:ade mamma mig denna bild:

(Kändes inte helt fel i själen, det gjorde det inte.)

fredag 27 januari 2017

Om HUSET

Ok så efter den horribla sjukveckan hände det plötsligt något skoj. Vi köpte ett hus (!!!)

Jag måste dra det från början. Minns ni i oktober när jag bad er hålla tummarna för en grej? Då hade vi sett en Hemnetannons för ett radhus i Fiskebäck som vi tyckte såg härligt ut. Men säljaren ville bara sälja om hon fick byta till sig ett hyreskontrakt i dealen. Hon hade alltså satt ett fast, marknadsmässigt pris på huset, men ville bara sälja till någon som kunde ge henne ett hyreskontrakt i utbyte. Kändes som en ovanlig grej? Hus om helst bor ju vi i hyresrätt och tänkte att det kan vara värt ett försök i alla fall, så vi åkte och tittade. Och gillade. Sen tittade hon på vår lägga och sa direkt att hon ville ha den. All good! Men därefter tog det stopp, för vi vår hyresvärd sa nej till att skriva över lägenheten på henne, och att de alltid hänvisar sådana förfrågningar till Hyresnämnden. (Och påpekade även att "ingen hittills" fått igenom ett sådant här byt-köp där.)

Det kändes ju lite rövigt. Vi läste hyreslagen och tyckte att vi hade den helt på vår sida, men fick veta att Hyresnämnden antog en praxis i hela landet 2006 som gör det i princip omöjligt att få genomföra sådana bytköp efter det datumet. Men allt är ju alltid värt ett försök som de gamla grekerna sa, så vi skrev världens mest noggranna ansökan där vi framförde alla våra argument in i minsta detalj. Tror det blev fem bilagor. Någon gång i november blev vi kallade till möte hos Hyresnämnden den 18 januari.

Så det var bara att vänta. Under tiden hittade vi flera artiklar som beskrev att den där praxisen i princip gjorde det helt omöjligt och hej och hå. Var ganska säkra på att chansen var nere på noll. Att vi skulle bränna av det där mötet bara, för att leta vidare efter nya hus sen. Så i förra veckan, sjuk och dan dessutom, gick jag på mötet. Lade fram vårt case för nån ordförande och två nämndemän (det kändes som på film!)

Och i onsdags kom ett mail, prick klockan 14 som utlovat. Ordöranden och de två nämndemännen hade enhälligt beslutat sig för att godkänna ansökan. Alltså!

RÄTT GLADA HÄRVID!!!

Efter jobbet firade vi med öl och finpizza på Tredje Lång. Dödströtta efter sjukdomsmaraton och massa jobb, men väldigt förväntansfulla. Och glada. Sa jag glada? Så nu ska vi väl mest snacka med mäklaren om allt jox, göra en besiktning av huset och komma överens med säljaren om flyttdatum. Jag tänker 1 maj? När allt är ljuvligt.

Och så huset ja! Snabbfakta för den nyfikne kommer här:

Det ligger i Fiskebäck och är ett L-format enplanshus, i mitten i en rad av tre hus. Det finns såklart busshållplats nära, men en kvarts promme bort går även en expressbuss som tar åtta minuter till Järntorget (där vi bor nu), och typ ytterligare tre till Centralstationen. Guld.
Huset är 138 kvadrat, och har en helt insynsskyddad och inhägnad trädgård på ena sidan (liksom inuti L:et), och en trädgård till på andra sidan (med fruktträd!). Det finns fyra sovrum och vardagsrummet är sådär stort och härligt som jag längtat efter. Vi kommer äntligen kunna ha ett skitstort matbord! Och sätta in en kamin! Ser redan framför mig hur vi firar jul där i december och alla alla får plats.
Det finns dock inte så jättemycket förrådsutrymme men jag tänker att det får lösa sig.
Sen detta goa:
Fem minuter åt ena hållet bor våra jättebra kompisar Johanna och Erik och deras son Gunnar som är två månader äldre än Nils. Fem minuter åt andra hållet ligger havet. Havet! Med en go badplats med sandstrand och gräs och stor badbrygga och fina klippor att ligga på och hoppa från. Och så finns det en liten skog med elljusspårsslinga osv nära också. (Dock inte riktig skog, liksom stor skog, som vi ju egentligen gärna ville ha. Men man kan ju faktiskt inte få allt).
Också nära – inte fem minuter men kanske en kvarts promenad? – bor Axels brorsa med familj!

Okej är rättså glad nu. Det här kommer nog bli så himla himla bra. Herregud vad jag ska gå bananas på Pinterest nu.

lördag 21 januari 2017

Den missade bröllopsfesten

Just nu pågår en bröllopsfest för min barndomskompis Pelle, min allra första vän, som gifte sig i dag. På nån supervacker bergstopp i Dalarna. Vi växte nästan upp tillsammans kan man säga, eftersom våra mammor (som var och är bästisar) jobbade halvtid och turades om varannan dag att vara hemma med oss. Det var väldigt härligt. Sen fick han tvillingbröder som döptes samma dag som min lillebrorsa föddes.

I alla fall, just nu gifter sig Per, och jag är inte där. Och jag är så himla ledsen över det. Ingen helgresa till Dalarna med Axel, inget fira Per och Sanna. Nej, istället ligger jag fortfarande sjuk, det går liksom aldrig över? Nils blev också sjuk så Axel har varit hemma och vabbat honom i veckan medan jag har legat och varit allmänt meningslös. Sen blev Axel också dålig, men "bara" vanligt förkyld. I torsdags trodde jag att jag skulle kunna jobba igen, influensan började ge sig, febern var borta. Då hade jag ändå varit dålig en vecka. Men jag kom bara ut genom dörren innan jag kände att det aldrig skulle gå.
Sen fick jag öroninflammation. Eventuellt berodde det på att jag sprutade in vatten lite för våldsamt i näsan med Axels nässkölj, och fick med bakterier upp i örontrumpeten (varför händer sånt bara mig?). Penicillin på det. Sen borde jag ju ha blivit bättre, men nej. Blev eskalerande sämre dagen efter, när jag vabbade Nils dessutom eftersom jag trodde att jag skulle må bättre på penicillinet. "Åk in direkt om du får feber igen, i värsta fall kan man få hjärnhinneinflammation" sa 1177. Fick feber igen. Och ont i nacken. Och ont bakom örat. Allt det som inte var bra. Så jag åkte in igen, men på Sahlgrenska var det "fullt" (kul), så jag fick åka vidare till Alléjouren där jag halvlåg som en liten våt fläck i väntrummet.

"Man byter ju aldrig ut penicillinet efter bara ett dygn" sa läkaren. Sen tog hon ett blodprov. Sen bytte hon ut penicillinet. Fick någon superantibiotika som ska vara kraftigare och bredare. Nu är jag hemma igen och hoppas att det ska bita. Märker ingen jätteskillnad än, efter ett dygn, men LÅT OSS SÄTTA VÅRT HOPP TILL MORGONDAGEN!

Tills dess ska jag följa bröllot på Pelles mamma Else-Guns insta.

(PS. Tack alla guldmänniskor, som föräldrar och svärisar, som passat upp på oss i veckan!)

måndag 16 januari 2017

Dag fyra i feberbubblan

Dag fyra där det mest spännande som händer är att jag tar mig från sängen till soffan en stund. Ny vägg att stirra in i osv. Idag är jag i alla fall ett litet snäpp bättre och orkar till exempel lyssna på musik, gråta till den här texten av Jonas Gardell, läsa om att Sverigedemokraterna själva är mer "överrepresenterade i brottsstatistiken" än vad utlandsfödda svenskar är och härja loss i kommentarsfältet till Jennys inlägg om föräldraledighet. Alltid nåt!

Men nu skulle jag gärna krya på mig, faktiskt.

söndag 15 januari 2017

Mitt 2016 - the recap

2016 har varit ett ganska lugnt och behagligt år. Året dessförinnan – 2015 – var en vansinnigt händelserik tid för oss. Vi förlovade oss. Nils kom och gjorde oss till föräldrar. Vi fick varsitt nytt roligt jobb. 2016 blev därför liksom mer att förvalta alla de där nya sakerna, leva på i vardagen och njuta av den. Och det har vi gjort! Vår bebis blev ett barn och vi gick från föräldraledighetsfasen till förskola och båda jobbar igen-fasen. Vi reste lite och var mycket på våra landställen. Det har varit väldigt bra. 2016, dig tyckte jag om!

I januari kom snön. Nils första. Vi gick i Änggårdsbergen med honom i bärryggan och varje fredag i flera veckor kom det mer snö, varje gång lagom till helgen. Axel sprang ett maraton och fick is i hela skägget och mot slutet av månaden, efter mycket slit, publicerades vårt första Två Dagar-nummer. Jag hade ju börjat jobba som redaktör för Två Dagar i december.


I februari hade vi väldigt många kompishäng i olika konstellationer, vi fick bland annat besök av Dante och Maria en helg. Och vi var i Bexet en helg med Gunnar och Theodor och deras föräldrar. Överlag var vi som sagt sjukt mycket på våra landställen i år - min Google Drive är helt full av mappar som heter "Häng i Bexet/Bergsvik". Go grej! Just den här första helgen åkte de föräldralediga papporna dit med barnen redan på onsdagen och vi andra anslöt på fredagen, vilket var guld: Egentid följt av superhäng.


I början av mars, den sjätte, hade vi treårsdag tillika ettårig förlovningsdag och vi firade den på ett väldigt härligt sätt med barnvakt och frukostbubbel i sängen, varma frallor till Vasaloppet på tv och sedan stros på stan. Jag sprang också min första mil på länge, planerade semester och var förtvivlad över nyhetsbilderna från Medelhavet.

Sen fyllde Nils ett år! Jag och Axel bakade en marsipantårta med en hjärtformad sjö av strössel kvällen före kalaset, som vi hade på Paradisgatan (hos Nils farmor och farfar). Detta var några dagar innan föllsen tror jag, på den riktiga födelsedagen var det skärtorsdag och vi åkte till Bergsvik för att fira påsk. Där pratade vi av någon anledning som Alejandro Fuentes Bergström allihop innan helgen var slut, Axel eldade och eldade i en stubbe bakom friggen (som var nybyggd!) och Nils och hans kusiner hade alla tre likadana älgpyjamasar.

Mot slutet av månaden åkte Axel iväg till Trysil med Nils (och sin familj), jag var tvungen att vara hemma och jobba. Skajpade med barnet många gånger per dag. De hade det soligt och fint, men Erik drog Axeln ur led i liften och skadade sig ganska allvarligt. Sista dagen alldeles före hemfärd, förstås.



I april hade vi städhelg i Bexet och jag skrev ett reportage om Glenn Hysén som blev lite omsnackat. Vi firade mammas födelsedag, var på spikdragarfest på Axels kompis husbåt och på jobbet fick jag gulliga mms hemifrån med bilder på Nils och Gunnar och Theodor som hade skoj med sina föräldralediga pappor. Nils fick magsjuka. Sen fick Axel också magsjuka, och i ren skräck för smittan valde jag tydligen att bajsa i Nils potta i köket! (Hade förträngt detta. Blev dock aldrig magsjuk, så heja mig!)


I maj spontansprang jag ett traillopp på 14 kilometer och blev helt förstummad över hur härligt det var. (Och jobbigt.) Körsbärsträden blommade och aldrig aldrig är Linnéstan så vacker som då. Nils gick omkring med gåvagn på innergården och det porlade i fontänen. Jag fyndade en jordglob på Blocket. Sen åkte vi till Bergsvik igen och det blev världens sommarvärme. Fortfarande början/mitten av maj, men 25 grader och barfotafötter i gräset. Lilly fyllde två år där och Nils tog sina första stapplande steg utan att hålla i våra pekfingrar. Jäklar vad han played it safe där i början!

Sen klippte jag lugg! För första gången sedan sexårsåldern, och älskade den. Vi åkte en vända till till Bexet, med Johanna, Erik och Gunnar. Stampen och GP gick in i en ännu värre krisfas än tidigare och ansökte om rekonstruktion vilket skakade om media-Sverige, men OTW som jag jobbar för (som alltså är en byrå som bland annat gör alla GP-bilagor åt GP) såldes av till ny ägare. Vi åkte till Berlin med jobbet, det var sjukt roligt. Sen var det allmän gatufeststämning i Göteborg också, vi var på Garage Sale på Magasinsgatan, Andra långdagen och Megaloppisen i Majorna.

Den sista maj såg vi Father John Misty på Trädgårn, jag hade fått biljetter i julklapp av Axel. Han var, som han är, så himla bra. Den natten var det tropisk natt i Göteborg, då temperaturen inte går under 20 grader på hela dygnet, och vi gick hem i t-shirt hand i hand genom natten i one of those moments, ni vet?


I juni fortsatte konsertandet, då såg jag Håkan på Ullevi med min svärmor och svägerskor och resten av stan kändes det som. Det var fantastiskt. Men sorgligt också, för alldeles innan vi gick in på arenan såg jag ett par fötter med vita skor och färgglada strumpor som stack ut under en spårvagn. Fy fan. Vi firade pappa som fyllde 69, Emma var på besök i stan och vi grillade på Jansson-Jonsons altan, och sedan var vi en hel massa på Liseberg. Tre gånger på fyra dagar. Med Nils kusiner och med mina kollegor plus barn och med mamma, pappa, Anders och Linnea. SÅ SJUKT roligt att gå på Liseberg med ett barn! Längtar efter att han ska kunna åka allt.
Jag var så jädra glad över att Anders och Linnea flyttat hem igen, och Anders hade klippt av sig svallet. Nils lärde sig gå, vi flyttade hans spjälsäng från vårt sovrum till hans eget rum, och jag gick på en väldans lång semester.

Midsommar firade vi som (nästan) alltid i Bexet, och Björn, Malin och Folke var med. Mapa åt som vanligt lunch där med oss och var på annat håll på kvällen med min moster+man. Det var svinvarmt och Nils badade för första gången på riktigt, alltså i sjön. Han älskade det mer än något annat i livet, och ville helst vara i vattnet hela hela hela hela tiden.


Sen åkte vi till Portugal ...


... och den resan varade en bit in i juli. Vi hade först en vecka på Algarvekusten i ett hyrt hus ihop med Ted och Mania, och sedan några dagar själva i Lissabon. Älskade prick allt med den här semestern, förutom att Nils fick tredagarsfeber och var väldigt matt i några dagar.

När vi hade kommit hem tillbringade vi två veckor i Bergsvik (där vi också sprang ett konstig lopp, 21 km för mig och 8 mil för Axel), följt av två veckor i Bexet, där vi plockade litervis med bär, körde swimrun i sjön och var på en Astrid Lindgren-aktig auktion där jag blev kär i några Arka-pinnstolar. Linnea hade också en väldigt rolig fest eftersom hon fyllt 30 (i januari).


I början av augusti åkte Axel till skogen och tältade och sprang, och jag och Nils drog till Skagen över dagen med mamma och hennes bästis Else-Gun. Sen började jag jobba igen, en kort sväng innan det var dags för Nils inskolning på förskolan. Jag tog nästa hela eftersom Axel började jobba igen efter hela föräldraledigheten och ju fick en ny klass med nyanlända elever. Förskolan blev en succé – nu under jullovet har Nils pratat mycket om sin favoritpedagog Avan. De är så fina allihop och vi är så tacksamma för det. Vad hade man gjort annars liksom? Sagt upp sig och flyttat till en hydda i skogen?


September blev startskottet för ett Hemnetknarkande av rang under resten av året. Det började med att ett radhus i samma område som mina föräldrar bor i (där jag också växte upp) blev till salu, och vi blev helt vi gör det bara, vi gör det! Köper det, alltså. Sen köpte vi det inte. Det blev lite för dyrt, och vi vågade inte lägga vårt maxtak eftersom allt kändes så nytt. Men bollen sattes i rullning, Hemnetappen började gå varm efter att ha legat tämligen orörd i våra telefoner ett bra tag.
I september åkte vi också till Bexet igen, på släkthelg, och då blev det total sommar igen!


Oktober. Alltså jag inser ju nu att temat för hela året var "åka till landet", men ja, även i oktober gjorde vi det. Till Bergsvik en helg med Johanna och Erik och Gunnar. Vi letade svamp i skogen och blev jagade av älgflugor som Johanna var paniskt rädd för och som ju visade sig vara helt vidriga – har aldrig sett sådana förut! Men resten var bra.

Vi var på bröllop också. Axel blev sjuk natten innan men jag halvtvingade honom att åka ändå (förlåt) och det gick ganska bra. (Jag kan verkligen vara dålig på att acceptera hinder som dyker upp i sådana här sammanhang, tänker alltid att det går bra att bara köra på ändå.)
Så blev jag också sjuk. Det eskalerade efter en väldigt blöt utekväll med jobbet, så först var jag liksom både bakis och sjuk vilket var extra vidrigt. Sedan höll förkylningen i sig resten av hösten. Fy fan. Det är väl det jag allra helst vill glömma med det här året.

Månadens sista helg åkte vi till Lerum för häng och korvgrillning och annat gött med Björn, Malin och Folke. Jag kände mer än någonsin att jag längtar efter ett hus. En liten gräsplätt. En plats som är vår vår vår.


I november åkte vi till Bergsvik (ja, IGEN!) Sen var det val i USA och allt som hade med världen att göra var så himla deppigt. Och min fina pappa fick lite kärlkrampskänningar igen och fick sova en natt på sjukhus. Det skrämde mig. Mer peppigt var det dock på jobbfest i Stockholm och i slutet av månaden när jag och Axel var på Pustervik och såg Goat och var lite extra extra kära i varandra.


Så kom december. Axel åkte till Köpenhamn med jobbet några dagar och jag och Nils kollade på djuren i Slottis och gick på julmarknad på Taket, min kompis Linns frilanskontor. Vi gick ut och åt med Anders och Linnea, och en annan dag firade jag och andra Johannan att vi känt varann prick på dagen tio år, med middag och bubbel på stan. Jag fixade färdigt (nåja nästan i alla fall) min Google Drive och fick tillgång till alla mina bilder genom alla år genom en smidig app. Revolution! Och en sån lycka för mig. Andra lyckor var att se Nils som en liten pepparkaksgubbe på förskolans luciafirande, att få trådlösa hörlurar att träna med (aldrig mer sladdtrassel!) och att upptäcka SKAM på Svt/Nrk. Sedan blev jag ledsen över världens tillstånd igen, och nån gång efter det fick vi ett efterlängtat jullov, med en himla fin jul och ett roligt nyår.


Och så var 2016 till ända.

____________________

Här finns också 2006, 2007, 2008200920102011201220132014 och 2015. (Aningen mindre mallat upplägg de första året, men jävlar vad länge jag tydligen hållit på med de här årssammanfattningarna!)